Bild: 
Linda Forsell
Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Strindbergska

Strindberg tog in verkligheten i språket

Han var idel öra; plockade upp språket omkring sig. Och se, med detta skapade han en prosa som vi aldrig läst förut, hu!

På en punkt tycks alla vara överens om August Strindberg: hans svenska är vidunderlig. ”Strindbergs betydelse som språklig förnyare kan inte mätas”, står det i ett standardverk som Den svenska litteraturen.

Det handlar i första hand inte om att Strindberg böjer orden på nytt sätt, inför ny grammatik eller ens hittar på nya ord. Hans tid som författare sammanföll med den stora stavningsstriden, som slutade 1906 med att ord som öfver, af, hvilken och rödt blev över, av, vilken och rött. Strindberg följde nya stavningsregler så gott han kunde men var ointresserad av striderna. Den första i svensk litteratur att böja verben modernt och skriva vi sjunger, de fick, i stället för vi sjunga, de fingo, var Anne-Charlotte Edgren-Leffler på 1880-talet; Strindberg gick inte så långt.

Strindbergs språkliga för­nyelse är något annat. Bättre än alla andra förmår han att utnyttja allt det språk som finns runt omkring honom, inte minst talspråket, så att hans skönlitterära prosa får spännvidd, mångsidighet, konkretion, koncentration på ett sätt vi aldrig läst förut. Därtill ofta i ett rasande tempo. Närläsning av två exempel får visa hur det går till.

Först en mening ur genombrottsromanen Röda rummet från 1879: ”Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr, interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve ledande vid handen en fin­tvätterska, svartklädd och med röda ögon.”

Meningen är lång, 32 ord, men den består av tre rätt korta huvudsatser. Det ligger nära talspråket, liksom att de två första huvudsatserna börjar med och så, ett berättardrag som Strindberg kanske lärt av H.C. Andersen. Den tredje huvudsatsen börjar ”och ut kom…”. Det är också ett berättardrag, inte ovanligt i sagor. Satsen inleds med ett kort men betydelsetungt ord som inte är subjekt eller tidsbestämning, ut. I sagor hittar man liknande formuleringar: ”Fort gick det, och ner kom de med en faslig fart.”

Men meningen har också typiska skriftspråksegenskaper. Den rymmer tre så kallade participiella satsförkortningar: ”interfolierad med en snyftning”, ”ledande vid handen” och ”svartklädd och med röda ögon”.  

Strindberg skriver inte ”man hörde hur någon snyftade”. Han komprimerar och preciserar med det svåra, lätt kanslispråksaktiga ordet interfolierad och substantivet snyftning. Man kan alltså inte säga att Strindberg skriver talspråkligt eller att han skriver litterärt. Han blandar allt möjligt från olika håll. Det är det nya och märkvärdiga.

Sedan ett kort stycke ur den muntra novellsamlingen Giftas från 1884, kortnovellen Reformförsök:

”Det var ett stilfullt äktenskap. De hade tagit sig tre rum i Passy. Ateljén låg mitt i; herrns rum på ena och fruns rum på andra sidan. De skulle icke ha gemensam säng; ett sådant svineri som icke hade minsta motsvarighet i naturen och som bara gav anledning till överdrift och okynne. Och, tänk, att klä av sig i samma rum, hu! Nej, var och en sitt rum; och så ett neutraliserat gemensamt rum, ateljén. Ingen tjänare; ty de skulle göra köket gemensamt. Bara en gumma som kom om morgnar och kvällar.”

Här går det undan! Utifrån detta lilla stycke kan man ge fem råd till den som vill skriva strindbergskt:

1. Pronominalisera! Huvudpersonerna behöver inte nämnas vid namn utan betecknas dem, han, hon och de från början. Det ger närhet och intensitet.

2. Gärna långa meningar, men – som sagt – korta satser: ”Ateljen låg mitt i”; ”De skulle icke ha gemensam säng”. Satserna kan till och med vara så kallade nominalsatser utan verb: ”Ingen tjänare”; ”var och en sitt rum”.

3. Utnyttja direkt anföring, men inga anföringssatser! I fjärde meningen glider Strindberg omärkligt från referat till anföring. Den femte är en direkt replik: ”Och, tänk, att klä av sig i samma rum, hu!” Men inget ”sade frun” eller ”brukade hon tänka”. Repliken bara står där.

4. Slösa och spara med och och men! Å ena sidan undviker Strindberg bindeord mellan sina korta satser. Å andra sidan kan han börja en mening med Och, men det kopplar inte direkt till närmast föregående mening utan är mer allmänt anknytande. Ett enstaka, välplacerat och ger också intryck av snabbare berättartempo.

5. Bygg texten på motsatser! Hos Strindberg är konflikten aldrig långt borta, och det beror på att han hela tiden lyfter fram motsatser – också av godartat slag. Herrns rum mot fruns rum. Ingen tjänare – göra köket gemensamt.

I slutet på berättelsen har det unga paret naturligtvis gemensamt sovrum och tjänstefolk.  

 

Publicerad i nummer: 
2/2012