Bild: 
Felipe Morales
Kontroversiell kulturförsvarare. Regissören Conrad Son använde skattepengar för att dubba sina porrfilmer till katalanska.

Också porr ska vara på katalanska

Katalanska talas av de flesta i Katalonien. Språket har brett stöd. Det är obligatoriskt i skolan, och till och med dubbning av porrfilm till katalanska skattesubventioneras. Så vad kan hota det regionala språket?

Att vara katalan är som att vara spanjor, att identifiera sig med en plats och en kultur. Vårt språk är ett sätt att se världen på, säger Conrad Son.

Han är den katalanske porrfilmsregissören som blev känd för en bredare allmänhet när han på skattebetalarnas bekostnad lät dubba en av sina erotiska filmer till katalanska.

Han är fortfarande förnärmad över att det väckte sådant löje. I stället borde dubbningsprojektet ha setts som ett försvar av den katalanska kulturen.

- Alla katalaner måste bidra till att bygga nationen på sitt eget sätt. Bagaren säljer sina bröd på katalanska. Jag gör mina filmer. Jag skriver dem på katalanska men producerar på engelska för att nå en internationell marknad. Här hemma måste folk kunna se dem på sitt eget språk. Det är ingen provokation. Att försvara katalanskan innebär inte att man är emot något annat språk eller någon annan kultur.

I dag driver Conrad Son ett företag som anordnar ett ambulerande diskotek med strippshower. Kvällens show anordnas i en lagerlokal i ett industriområde norr om Barcelona. Publiken består av killar och par, ungefär samma publik som besöker Kataloniens racingbanor. De tycks inte bry sig nämnvärt om det katalanska temat.

Men för Conrad Son är festerna inte bara ett sätt att tjäna pengar, utan också ett politiskt försvar av den egna kulturen.

Även om Conrad Sons bidrag till att stärka katalanskan lätt kan avfärdas som oseriöst, så är han en del av den allt starkare katalanska nationalismen. I det regionala identitetsbygget är försvaret av språket en av de viktigaste delarna.

Från att ha varit förbjuden under Franco-åren är katalanskan nu obligatorisk i skolan. På samma sätt krävs flytande katalanska för offentliganställda. Utbytesstudenter och en del lärare klagar över att universiteten förlorar i konkurrenskraft eftersom så stor del av undervisningen sker på katalanska.

I våras fattade det lokala parlamentet beslut om att hälften av alla biofilmer måste dubbas, trots motstånd från biografägare och filmbolag. Sedan tidigare arbetar majoriteten av teatrarna i Katalonien på katalanska, liksom hälften av radiokanalerna.

I april varje år firas den nationella högtiden Bokens dag på promenadstråket Ramblan i centrala Barcelona - Kataloniens huvudstad - och i många mindre städer. Högtiden, som kallas Diada de Sant Jordi, hålls för att hylla regionens skyddshelgon Sant Jordi ('Sankt Göran'), men har en stark nationalistisk prägel. På Ramblan samlades under Franco-åren intellektuella, författare och poeter för att utmana förbudet och sälja böcker på det egna språket.

I dag är Diada de Sant Jordi en så viktig tradition att den 23 april av FN utsetts till en internationell dag för boken.

De separatistiska och nationalistiska stämningarna har tilltagit i styrka sedan Francos död, trots att Katalonien har lyckats förhandla sig till en långtgående autonomi.

Inför höstens regionala val är självbestämmandet åter en mycket laddad fråga. Den rika regionen känner sig förfördelad gentemot resten av Spanien, och attackerad från centralmakten i Madrid, där oppositionspartiet Partido  Popular inte tvekar att använda antikatalanska stämningar för att samla stöd bland kärnväljarna.

När det katalanska parlamentet i somras förbjöd tjurfäktning i Katalonien var det en seger både för djurrättsaktivister och för de katalaner som vill profilera sig gentemot Madrid.

En lika het fråga är de nya statuter om ökad autonomi som röstades igenom i Katalonien 2006, och som senare godkändes av det spanska parlamentet.

De utmanades i somras av konstitutionsdomstolen som ifrågasatte delar av innehållet. Bland annat gällde det skrivningen om att Katalonien ska ses som en egen nation, men också huruvida katalanerna ska ha rätt att tvinga sina elever att tala katalanska på bekostnad av spanskan.

Utslaget resulterade i en av de största manifestationerna till Kataloniens försvar i modern tid. Även om ingen på allvar tror att det blir några större förändringar när det gäller språkpolitiken, så betraktas domslutet som en attack mot regionen även bland de många mer sansade katalaner som inte vill bryta sig loss från Spanien.

Katalanskan, català, är ett ibero-romanskt språk som talas i Katalonien. Varianter av språket talas även i de autonoma spanska regionerna Balearerna och Valencia. Det är inga större skillnader i uttal mellan varianterna men alla tre värnar om sin egen särart.

Det gäller inte minst Valencia, där invånarna värjer sig mot katalanernas försök att av politiska skäl definiera språket som enhetligt.

Katalanska talas även i Andorra, av en minoritet i franska Roussillon och av några tusen personer på Sardinien.

Föregångaren till den moderna katalanskan talades i ett litet område i östra Pyrenéerna redan före den arabiska erövringen på 700-talet. Under den kristna återerövringen fram till 1200-talet spreds språket geografiskt till de områden där det talas i dag. Redan då utvecklades en rik katalansk litteratur. Nationalhjälten Ramón Llull var först i Europa med att skriva filosofiska verk som inte var på latin eller arabiska. Katalanskans ställning stärktes också när Aragonien på 1100-talet slog sig samman med de katalanska grevskapen.

Samtidigt har katalanskan präglats av sin nära kontakt med kastilianskan - den standardiserade varietet av spanska som bland annat talas i Kastilien i norra och centrala Spanien.

Kastilien och Aragonien ingick personalunion år 1447. De fick en gemensam statschef, men var i övrigt oberoende av varandra. Då trängde kastilianskan på många håll ut katalanskan som skriftspråk. Men fortfarande skiljer sig katalanskan väsenligt från kastilianskan. Katalanskan har minst lika många likheter med franskan.

Som på så många andra håll kom uppsvinget under romantiken på 1800-talet, då författare åter började skriva på sitt modersmål. Pånyttfödelsen, la Renaixença, kom att prägla allt från litteratur till arkitektur.  I stället för att söka inspiration i Madrid valde katalanerna att snegla mot Europa, Frankrike och Tyskland - och att gå till sina egna rötter.

Ett av de viktigaste universiteten i Barcelona är döpt efter den moderna katalanskans fader, Pompeu Fabra. I början av 1900-talet satte han upp stavningsnormer, skrev grammatikböcker och ett lexikon, Diccionari General de la Llengua Catalana.

I klassrummet på det nyöppnade centret för lingvistisk normalisering, i Barcelonastadsdelen El Gótico, är det ingen som ifrågasätter katalanernas motiv för att försvara sitt språk. Eleverna är exempel på just den attityd som den katalanska regionala regeringen vill fostra.

- Katalanskan är nyckeln till framgång, säger pakistaniern Tahir Rafi, som just har avslutat dagens språklektion.

Han flyttade till Barcelona för tio år sedan och talar utmärkt spanska. Trots insikten om katalanskans betydelse var det först nyligen som han började studera språket. Det var när hans sjuåriga dotter kom hem från skolan och ställde honom till svars: "Kan du inte språket, pappa?"

Tahir Rafi jobbar som hälsoassistent i vården, där nästan all kommunikation sker på katalanska. Redan innan han började sina kvällsstudier hade han känt ett starkt behov av att själv lära sig språket, eftersom han vill bli kvar i Katalonien.

Inte sällan har Tahir Rafi befunnit sig i situationer då alla på jobbet talar spanska. De gör det av artighet, så att han ska kunna följa med i diskussionen. Annars talar de katalanska. Men det var först efter dotterns kritik som han gjorde slag i saken.

- Det känns inget vidare när man upptäcker att man är den enda som inte följer med i det katalanska samtalet.

I likhet med de flesta av sina klasskompisar tillhör Tahir Rafi en ny grupp invandrare som flyttat till Spanien under det senaste decenniet. Av Kataloniens drygt 7,3 miljoner invånare har en dryg miljon immigrerat på senare år.

För katalanerna är dessa invandrare både en utmaning och en tillgång. Å ena sida hotas år av enträget arbete för att stärka språket i det offentliga. Samtidigt är många av de nya invånarna inte färgade av den antikatalanism som många nationella migranter stått för - personer som flyttat norrut från andra delar av Spanien.

- Man ska ta seden dit man kommer. Många förstår inte hur annorlunda katalanskan är jämfört med spanskan, säger kubanen José Osmani, som i likhet med Tahir Rafi beklagar att han dröjt så länge med att anmäla sig till kursen.

Samtidigt konstaterar eleverna att den ekonomiska krisen är en bidragande orsak till deras nyuppväckta språkintresse. De senaste åren har intresset för kurserna i katalanska ökat kraftigt - det är kö för att få en plats.

- I de mindre städerna finns inget alternativ till att lära sig, men här har man tidigare klarat sig bra utan katalanskan, säger den brasilianska arkitekten Denise Ferrari.

Det är ingen slump om katalanerna höjer ribban för att få fler att lära sig språket. Ända sedan demokratin återinfördes har stora resurser lagts på att främja språkundervisningen.

- Alla länder har ett officiellt språk och en politik för att stödja det, säger Bernat Joan, professor i katalansk lingvistik, tidigare Europaparlamentariker för det katalanska nationalistpartiet, ERC.

Han är också chef för sekretariatet för politisk lingvistik, som drar upp riktlinjerna för den nationella språkpolitiken.

Enligt Bernat Joan har de senaste decennierna präglats av flera processer. Viktigast har varit att återuppbygga katalanskan efter diktaturen. Samtidigt startades tidningar och tv-kanaler på katalanska - verktyg som behövs för att hålla ett språk levande.

I EU samverkar den katalanska regionregeringen med andra mindre språkgrupper i nätverket Network to promote lingustic diversity, för att skydda sitt minoritetsspråk.

Men Bernat Joan betonar också vikten av flerspråkighet.

- Vi vill att alla här ska kunna minst tre språk: katalanska, spanska och ett till. I ett integrerat Europa räcker det inte med ett språk, säger han.

Många katalaner tittar alltså åter mot Europa snarare än mot Spanien när de vill säkra sin identitet. Bernat Joan är övertygad om att framtiden är ljus. Han tror att mångfald och regionalism kommer att bli den nya normen. Han är också säker på att Katalonien en dag kommer att bli självständigt. Men till skillnad från många andra nationalister tror han att det kommer att ske genom att spanjorerna kastar Katalonien ur landet, inte genom att katalanerna sliter sig loss.

- Katalonien är en egen nation med ett eget språk. Det enda som skiljer oss från andra länder är att vi inte har vår självständighet. Men jag tror att känslorna är mer upprörda på annat håll. I spanjorernas kollektiva föreställningsvärld är Katalonien något främmande. Därför associeras vi så mycket med separatism.

Enligt Bernat Joan är språket en mycket viktigt del av nationalkänslan. Samtidigt beklagar han att katalanskan har politiserats. Språket borde lämnas i fred i stället för att användas som politisk symbol.

- Annars riskerar vi att våra motståndare vänder sig emot katalanskan när de i själva verket kritiserar politiska krav.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2010