Bild: 
Mike Nelson/EPA/Scanpix

Koptiska

Här lever hieroglyfernas språk

Den koptisk-ortodoxa kyrkan har bevarat ett språk som sträcker sina rötter femtusen år tillbaka i tiden.

Föroreningarna och vibrationerna på Sharia Ramses blev till sist för mycket för kolossalstatyn av Ramses II, faraon som regerade Egypten kring 1 300 före Kristus. Efter att ha överblickat trafikkaoset i Kairo sedan 1955 flyttades statyn för tre år sedan. Gatan som bär hans namn, Sharia Ramses, leder till stadsdelen Abbasiya, där den koptisk-ortodoxa kyrkans högkvarter ligger. Katedralen är byggd 1968 och uppges vara den största i Afrika. Den nuvarande patriarken Shenouda III - ofta kallad den koptiska påven - bär liksom sina föregångare titeln patriark av Alexandria, men det är här i Kairo som han är verksam och har sitt residens.

Man uppskattar att tio procent av Egyptens befolkning på runt 80 miljoner tillhör den koptisk-ortodoxa kyrkan. Ordet kopt är en variant av det arabiska ordet qibti, som i sin tur härstammar från grekiskans aegypthos, och betyder helt enkelt 'egyptisk'.

Kopterna betraktar sin kyrka som en av världens äldsta, och går man in i katedralen kan man få höra ett anrikt språk, koptiska. Det är en ättling till det urgamla egyptiska språk som från början skrevs med hieroglyfer.

Inom det muromgärdade katedralområdet ligger också Institutet för koptiska studier, där doktor Michael Ghattas undervisar i koptisk kyrkohistoria.

- Jag tror knappast att jag och Ramses II hade kunnat tala med varandra, säger Michael Ghattas. Alla språk förändras så länge de används. Men koptiskan, som vi använder som liturgiskt språk i våra kyrkor, är den senaste versionen av samma språk som Ramses talade. Däremot har vi sedan länge slutat att skriva med hieroglyfer.

Egyptiska språk utgör en egen gren i den afroasiatiska språkfamiljen. Fornegyptiskan delas in i gammalegyptiska, cirka 2600-2100 före Kristus, medelegyptiska, 2100-1700, nyegyptiska, 1500-700, samt demotiska, 700 före Kristus-400 efter Kristus.

Fornegyptierna hade utvecklat sitt bildspråk, hieroglyferna, redan omkring år 3000 före Kristus. Skrivtecknen ansågs vara heliga och var enligt myten uppfunna av den ibishövdade visdomsguden Thoth. Skriften användes mest i religiösa sammanhang, på tempelutsmyckningar, gravinskriptioner och faraoniska monument.

Parallellt med hieroglyferna utvecklade man en mer lättskriven stil, som användes i vardagliga sammanhang, som i dokument och skönlitteratur. Den äldre varianten kallas hieratiska, och den senare, som användes vid tiden för kristnandet av Egypten, kallas demotiska. Under det här stora tidsspannet utvecklades och förändrades naturligtvis talspråket efter hand, och olika delar av landet hade sina egna dialekter.

Under grekisk-romersk tid och när kristendomen växte sig stark på 200-talet var grekiskan det etablerade skriftspråket inom kyrka och administration. Vanliga egyptier, både i städerna och på landsbygden, använde egyptiska som talspråk långt in på medeltiden.

Efter att romarriket hade delats lydde Egypten administrativt under Bysans fram till den arabiska invasionen på 600-talet. Några hundra år efter invasionen övergick egyptierna helt till att tala arabiska. Det gamla egyptiska språket skulle kanske helt ha fallit i glömska, om inte den koptiska kyrkan hade slagit in på en egen väg på 400-talet.

År 451 hölls ett kyrkomöte i Chalcedon, nära nuvarande Istanbul. Alla var överens om att Kristus till sin natur både var Gud och människa. Kyrkoledningen ansåg att även om det mänskliga och det gudomliga hade förenats i en person så måste de olika sidorna hållas isär. Egyptierna tyckte däremot att man inte kunde skilja Kristus från naturen ens i teorin, och schismen ledde till en definitiv brytning med den bysantinska kyrkan.

Redan under 200-talet hade kristna egyptier sökt sig till eremitliv i öknen. En del flydde undan romarnas förföljelse av kristna, medan andra drevs av religiös kallelse och sökte sig till öknen för att leva ett asketiskt liv i bön och kontemplation. Kring dessa heliga män - och några kvinnor - växte små klostersamhällen upp.

När den koptiska kyrkan brutit med den bysantinska försköts det koptiska kyrkolivet ännu mer från städerna, där de flesta greker verkade, till kloster på landsbygden. Lärda munkar som ville ta avstånd från den grekiska religionen översatte de kristna urkunderna från grekiska till sitt eget språk. Även ny litteratur - såväl kyrklig som profan - skrevs nu på koptiska, och språket upplevde en blomstringstid som varade i flera hundra år.

- Man skrev på flera av de fem olika dialekter som användes i Egypten på den tiden, säger Michael Ghattas. Många av de kända koptiska handskrifterna är skrivna på sahidiska, men den dialekt som främst bevarats i kyrkans liturgi är bohairiska, som talades i Deltat, i norra Egypten.

Alfabetet man använde bestod av 24 grekiska bokstäver, med ett tillägg på sju demotiska tecken för sådana ljud i koptiskan som inte fanns i det grekiska språket. Demotisk skrift är en kursiv form av egyptiska hieroglyfer.

Vid den arabiska invasionen sägs att många kopter föredrog de nya muslimska makthavarna framför de bysantinska. Muslimerna hade inte lagt sig i undersåtarnas religionsutövande. Bysans, däremot, hade varit avogt inställt till den koptiska kyrkan.

Icke-muslimer fick emellertid inte ha några administrativa befattningar, och de beskattades också högre än muslimer. Många kristna valde därför att konvertera till islam, och så småningom ägde också en omfattande arabisk invandring rum.

I början av 1000-talet hade arabiska blivit det vanliga språket i Egypten, både i tal och i skrift, och koptiskan förvandlades till ett "dött språk" som bara användes i de kristna kyrkorna.

- När de troende inte längre kunde läsa texterna eller förstå vad prästerna sade, började man översätta de heliga skrifterna och hålla gudstjänsterna på arabiska, säger Michael Ghattas. Numera används koptiskan bara i vissa delar av liturgin, i klostrens tideböner och i gamla hymner.

I Europa hade kunskapen om det forntida Egypten fallit i glömska. Men intresset för den gamla kulturen fick ett uppsving på 1700-talet, och när Napoleon invaderade Egypten 1798 hade han med sig en hel stab av vetenskapsmän och konstnärer, vars uppgift var att utforska och dokumentera den faraoniska civilisationen.

Nu började de västerländska utgrävningarna, och den omfattande plundringen, av en nästan ofattbar mängd monument och konstskatter. Överallt, på gravmålningar, i tempel och på skulpturer möttes man av den förbryllande, fascinerande bildskriften - de heliga hieroglyferna som ingen längre kunde tyda. År 1799 hade man i staden Rashid (Rosetta), nära Alexandria hittat den så kallade Rosettastenen (se artikeln på sidan 33). En svensk forskare konstaterade att den demotiska skriften var alfabetisk och att den hade likheter med koptiskan.

- Eftersom hieroglyferna skrevs med bara konsonanter så hade man stor hjälp av koptiskan, framför allt för att kunna sluta sig till hur de gamla egyptiska orden en gång kan ha uttalats, säger Michael Ghattas.

Intresset för olika riktningar av egyptologi exploderade i Europa under 1800-talet. Det var främst tyska, franska och brittiska vetenskapsmän som grävde ut, ritade av och studerade gamla handskrifter.

- Det står egyptiska obelisker på stora torg i både London och Paris, den berömda bysten av Nefertiti finns i Berlin. Och Rosettastenen, nyckeln till hieroglyfernas gåta, finns inte här i Egypten utan på British Museum, suckar Michael Ghattas. Den första koptiska grammatiken skrevs i Tyskland, och det första koptiska lexikonet gavs ut i Oxford.

Men under senare halvan av 1900-talet har egyptierna själva börjat förvalta sitt kulturarv, bland annat på Institutet för koptiska studier, som grundades 1954.

- Vi försöker också bevara språket genom att undervisa barnen i koptiska i söndagsskolan. Och det finns faktiskt en biskop - fader Dimitrios i staden Malawi i mellersta Egypten - som enbart talar koptiska med sin familj. Detsamma gäller hans bror, som har emigrerat till Tyskland och är präst i en koptisk församling.

På institutets trappa sitter två flickor och knappar på sina mobiler.

- Om vi har lärt oss koptiska? Nja. Kanske lite ... Vi har lärt oss ord, säger den ena dröjande.

- Men vi förstår inte vad de betyder, fyller väninnan påpassligt i.

Och så fnissar de båda två, och fortsätter att prata sinsemellan på arabiska.

Publicerad i nummer: 
5/2009