Gör dig fri från dina käpphästar!

Det finns ett sällskapsspel på temat allmänbildning som heter ”Vad du borde lärt dig i skolan”. Jag skulle vilja föreslå en uppföljare: ”Vad du inte borde lärt dig i skolan”. Det skulle handla om godtyckliga skrivregler, så kallade käpphästar: regler som säkert kan vara bra i något sammanhang någon gång, men som definitivt inte passar eller hjälper i skriftspråket generellt. Tvärtom ser jag ofta att de stjälper; de tas för allmänna sanningar som alltid ska tillämpas, de flyttar fokus från viktiga saker, som syfte och disposition, och de riskerar att få både läsare och skribenter att tappa bort budskapet.

Några exempel på dessa ganska meningslösa och ytspråkliga regler:

• Tal mellan noll och tolv ska alltid skrivas med bokstäver, medan tretton och uppåt alltid ska skrivas med siffror.

När jag läser korrektur stöter jag ofta på exempel som det här: ”Förra året steg priserna med åtta procent, i år har de stigit med 13 procent men nästa år förväntas de bara stiga med två.”

Här är det bättre att dels använda siffror genomgående om det är själva sifferuppgiften som är viktig, dels att vara konsekvent hellre än att blanda. Pröva själv att skumläsa meningen, så får du se vad ögat fastnar på; troligen kommer du bara ihåg ”13”.

• Man får aldrig inleda en mening med och eller men.

Förmodligen är rådet välment från början: små barn som lär sig skriva längre texter, har en tendens att inleda alla sina meningar med och. Det blir förstås ganska jobbigt att läsa. Men det finns inga skäl att generalisera; ibland gynnas både flytet, budskapet och textbindningen av att du placerar dessa ”förbjudna” ord först.

• Kommatecken före och är inte tillåtet.

Grundprincipen i svenskan är att kommat ska underlätta för läsaren – vi har alltså så kallad tydlighetskommatering snarare än grammatisk kommatering. Detta betyder dels att kommat sällan är förbjudet, om än ibland kanske onödigt, dels att det ibland faktiskt underlättar för läsaren med ett komma före och.

Ett sådant exempel är komma mellan två huvudsatser: ”Vi skulle skriva en text, och jag hade glömt hur man kommaterar.” Ibland kan kommat dessutom ändra meningens betydelse: ”Hunden sprang efter katten som rusade över vägen, och blev påkörd” (hunden blev påkörd). ”Hunden sprang efter katten som rusade över vägen och blev påkörd” (katten blev påkörd). Man ska dock vara försiktig med att formulera sig på ett sätt som gör att betydelsen hänger på kommat.

Ganska många som jag pratar med blir lite upprörda om man påpekar att de här reglerna faktiskt inte är särskilt fasta. Kanske beror det på osäkerhet, kanske beror det på att man en gång har ansträngt sig för att memorera reglerna och tycker det känns jobbigt att släppa dem.

Ett annat, och rimligare argument för ett hårt reglerat standardspråk, är så kallad störningsfrihet, alltså att läsaren ska slippa hänga upp sig på formen för att i stället kunna fokusera på budskapet. Men kruxet är att det ofta verkar bli tvärtom; både läsare och skribenter lägger all energi på att undvika stavfel och skrivregelmissar, och förbiser sådant som ofta är viktigare för en bra text där budskapet går fram, som en bra disposition och ett tydligt syfte.

Till dig som gillar dina språkliga käpphästar är mitt viktigaste språktips: släpp dem – åtminstone för en liten stund. Sträck på dig, och lita på dig själv. Vilket skrivsätt främjar bäst ditt budskap? Vad passar dig som stilist? Vad tycker du blir bäst och tydligast?

Troligen har du rätt. Bestäm dig för vad du vill säga, gör en disposition som passar ändamålet och slå upp sådant du är osäker på i Svenska skrivregler eller annan lämplig skrivregelsamling. Det kan säkert kännas jobbigt i början, men jag tror att vi alla – både som läsare och skribenter – vinner på det i längden.