Läsarbrev: Står alla små bindeord på runstenarna?

Fråga: På sidan 77 i Språktidningen 8/2012 står en intressant kortis om runstenar i Uppland. Eftersom Marit Åhlén lovade återkomma undrar jag: 1) Står alla små bindeord verkligen på runstenarna och 2) alla böjningar och 3) ändelser eller har man kört med redigering för att korta det mödosamma jobbet med inhuggningen (nu var det väl inte Gunnar själv som högg utan en ”slav”). En runsten är ju trots allt en begränsad yta för de relativt stora tecknen. Och 4) färgades stenarna in från början på nåt sätt för att underlätta avläsandet? Eller är den röda färgen ett nutida påfund.

Lars Sjöholm

Svar: Med anledning av artikeln om de båda runstenarna vid Arkels tingstad i Vallentuna i Språktidningen 8/2012 har Lars Sjöholm några funderingar. Han undrar om alla små bindeord och böjningsändelser står med i runstenstexterna eller om man förenklat och förkortat i arbetsbesparande syfte. Svaret blir ett entydigt nej. Visst saknas någon enstaka gång en runa eller två, men det handlar nog helt enkelt om misstag. Att stavningen av ord kan variera i olika inskrifter beror helt enkelt på att det inte fanns någon rättstavningsnorm. Man måste ha ljudat sig fram och stavat som man tyckte att det lät. När det gällde vanligt förekommande ord skaffade sig den vane ristaren naturligtvis en skriftbild. Men sättet att återge ett visst ord kunde variera mellan olika ristare. Att ett ord stavades olika är inte något unikt för runskriften. Det skedde långt fram i tiden även när man använde sig av dagens bokstäver.

Två olika sätt att underlätta arbetet med inhuggningen av runtecken förefaller dock ha varit vedertagna. Om ett ord slutade på samma tecken som det följande inleddes med kunde åtminstone vissa runristare låta bli att upprepa tecknet. En välkänd runristare som i stor utsträckning tillämpade detta var Åsmund Kåres son. Hans ristningar avslutas ofta med bönen ”Gud och Guds moder hjälpe hans själ”, som på runsvenska lyder Guð hialpi hans salu ok Guðs moðir, med runor kud hialbi hons salu uk kuds mudiz. Åsmund rationaliserade de ristade runtecknen kud hialbi honsalukuds mudiz. Eftersom ljuden k och g återgavs med samma runtecken behövde man alltså inte upprepa det. En annan vedertagen skrivregel tycks ha varit att nasalen n inte behövde sättas ut i förbindelserna nd, nt, ng och nk.

De välkända runristarna hade medhjälpare vid inhuggningen av runtecknen i stenen. Det finns exempel på att man av mejselmärkena i ristningsbottnarna har kunna konstatera att en högerhänt och en vänsterhänt ristare arbetat med att hugga in linjerna i samma sten. Att vara medhjälpare till en skicklig runmästare var säkerligen också ett sätt att lära sig hantverket.

Man har alltså inte använt sig av förkortningar eller någon form av uteslutningar av delar av orden som man ser i till exempel dagens sms-meddelanden. Den relativa ordknappheten i runstenstexterna är i stället den effekt det begränsade utrymmet på stenytan fått.

Den röda färgen som målas i ristningslinjerna är inte något modernt påfund. Några runstensfragment som suttit inmurade i väggar, främst kyrkväggar, med ristningsytan skyddad vänd inåt har haft spår av ursprunglig målning med just röd färg i ristningsbottnarna. Man har också påträffat en del fragment med ursprunglig målning som täckt hela stenytan. Använda färger har då varit huvudsakligen rött, vitt och svart.

Marit Åhlén