Språkbloggen

Lars Melin: Kärlek i 21:a seklet – om metaforfestivalen

Publicerad 2012-03-23

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"1513","attributes":{"alt":"","attributes":" media-image ","class":"media-image","title":"","typeof":"foaf:Image","wysiwyg":"1"}}]]

Dagens gästbloggare är Lars Melin, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet. Inlägget är ett utdrag ur boken Polletten som trillade ned (Norstedts), där han skriver om vår förståelse av metaforer.

Melodifestivalen är numera en långserie på tv. Hela våren får vi följa hur låtar vaskas fram och en av dem slutligen får tävla internationellt. Det är en kavalkad av artister, scenuppträdanden och musik. Få bryr sig om texterna, men utan dem vore det inte någon ”song contest”.

Traditionen bjuder att de allra flesta ska handla om kärlek – het och avsvalnad, lycklig och trasslig, drömd och upplevd. Och varje år får vi höra cirka 8 000 ord sångtext. Det är förstås mycket jag och du, och numera ännu mera I och you. Älska och kärlek är viktiga ord, precis som love. Men självklart är melodifestivalen också en metaforfestival.

Tidigare i denna bok har vi lärt oss att kärlek framför allt är eld, värme och lågor. Men visst finns det andra metaforer. Carola var fångad av en stormvind när hon virvlade in på scenen, och Abba vann både kärleken och festivalen genom att förlora kriget vid Waterloo. Kärlek är eld, naturkatastrofer, krig och annat livsfarligt. Men även om kärleken kapitulerade så vann den, och musiken var medryckande. Det var alls inte så farligt som det lät. Melodifestivalen har under många år varit en himmelsk festival. Det vimlade av just himlar, av skyar, av änglar, av månar och av stjärnor. Tindra var ett favoritord. Men det himmelska skenet börjar blekna bort.

Melodifestivalen blir en allt mer tragisk festival. Visst finns det fortfarande många jag och du i texterna, men det blir allt färre vi, oss och tillsammans. Det finns fler glömma än drömma, och allt kroppsligt verkar försvinna. Det är fler andetag än kyssar, mer hjärta än läppar, fler blickar än ögon, mer mind än body.

Det är med andra ord läge för hjärta och smärta. Trots att det inte längre finns någon som vågar rimmar på dessa standardmetaforer, är det nu, mer än någonsin, något oemotståndligt med att slå ihop en stark lyckometafor med en lika stark olycksdito. Så nu är uppfinningsrikedomen stor, speciellt i de engelska texterna. Där hittar vi heart/apart och things falling behind/disarming my mind, medan de svenska dunkar på som förr:

"Lämnar alla tunga tankar

Känner hur musiken dunkar

Och mitt hjärta bankar"

(Elektrisk med Anniela Andersson (bilden) i Melodifestivalen 2011. Text: Johan Alkenäs, Johan Fransson, Tim Larsson, Tobias Lundgren.)

Så mycket hjärta/smärta har vi aldrig haft förut. Något är galet.

Av de svenska låtar som gick vidare till final år 2011 handlade en om en kvinna som älskar fel karl, en om hustrumisshandel och en om ett par desperados. De engelskspråkiga texterna är inte stort bättre (Run, Dance alone, Enemy ...). OK, det är någon sorts kärlek det handlar om, men sällan något lyckligt slut.

Allt detta har gett upphov till ett nytt batteri kärleksmetaforer. I den nya schlagern är man inte i balans, man försöker leda strömmen men missar tåget, man förvarar sin ångest bakom betong, sliter i väggarna, hamnar snett medan löven faller, man bär sin sorg och slåss med väderkvarnar. På engelska fångas man dessutom av tomheten, satsar på fel häst och drar fel lott. Och, värst av allt, i de engelskspråkiga krigen finns det bara fiender, och sångaren förlorar både krig och kärlek.