Gästblogg: Semlan har sitt ursprung i Mellanöstern

Så här i semmeltider kan jag, som språkhistoriker, naturligtvis inte låta bli att fundera på varifrån ordet semla kommer. Det behöver man i och för sig inte fundera så väldigt länge på: det är helt enkelt ett lånord som vi har fått från tyskans Semmel. Det är ju ett ord som fortfarande används i Tyskland, framför allt i södra Tyskland. I norr föredrar man ordet Brötchen för att beteckna samma sak – en liten brödbulle helt enkelt.

Det verkar som om ordet semla från början syftade på en vetebrödsbulle helt enkelt, precis som tyskans Semmel. Men historien kan ju inte sluta där. Den naturliga följdfrågan blir naturligtvis: varifrån har tyskarna fått sitt ord Semmel då?

Och det är nu det börjar bli intressant för en språkhistoriker. För Semmel visar sig även det vara ett lånord. Det har lånats in i tyskan från latinets simila som betyder ’fint siktat vetemjöl’. Lånord igen alltså. Så vitt jag kan bedöma kan lånet spåras tillbaka till åtminstone 700-talet e.Kr. när de första beläggen för ordet börjar dyka upp i fornhögtyskan (simula, semala). Till en början tycks ordet ha betytt just ’fint siktat vetemjöl’, men i den senare medelhögtyskan kan man se att ordet börjar användas för att syfta på själva produkten – vetebrödet. Det verkar alltså vara bland de tyska bagarna som det här lånordet kom att byta betydelse från mjöl till vetebulle.

Men inte ens nu när jag har lyckats spåra ordet ända tillbaka till latin känner jag mig helt nöjd. För ytterligare en fråga gnager i mig: varifrån kommer latinets simila då? Jag försöker slå upp ordet i den stora Encyclopedia of Indo-European Culture, men detta tycks inte vara ett ord med indoeuropeiska rötter. Det är inte ens troligt att indoeuropéerna kände till något om det här finmalda vetemjölet som man kan baka så goda semlor av.

Tvärtom tycks ordet simila ha kommit in i latinet ganska sent, de första beläggen för ordet kan spåras till den romerska författaren Aulus Cornelius Celsus (som levde ungefär 25 f.Kr.–50 e.Kr.). Allt tyder alltså på att latinet också har lånat in ordet. Lite vidare efterforskning gör faktiskt troligt att latinets simila har lånats in från från något av de semitiska språken i Mellanöstern (jämför akkadiska samīdu).

Genom att spåra ordet för semla tillbaka i tid steg för steg får vi samtidigt möjlighet att följa det finmalda vetets väg in i Europa från Mellanöstern via Medelhavsregionen – där ordet lånades in i latinet – och sen vidare till germanerna där man i Tyskland började baka Semmeln som vi svenskar fattade smak för och lånade in som ordet semla.

Här kan du lyssna på ett avsnitt av Akademipodden om semlor.

Jenny Larsson

professor i baltiska språk vid Stockholms universitet

Foto: Istockphoto