Tyra och mormor har en bok ihop

Astrid hasselrot är en erfaren författare. Hon har skrivit ett tiotal böcker, och under lång tid var hon också chefredaktör för tidskriften Ottar. Men här ställdes hon inför en ny utmaning. Att skriva boken Den svarta vargen tillsammans med nioåriga barnbarnet Tyra blev en stark och lärorik upplevelse.

– Jag tror att det finns ett behov hos många äldre att skriva och ett behov att träffa barnbarnen. Genom att skriva en bok tillsammans blir båda behoven tillfredsställda, säger Astrid Hasselrot.

Astrid och Tyra är övertygade om att både barnbarn och mor- och farföräldrar skulle ha glädje av att skriva böcker tillsammans. Astrid har redan skissat på en studiehand­ledning i att skriva med barn. Nu gäller det bara att intressera ett studieförbund. Astrid skulle gärna själv leda studiecirklarna, och kanske starta en sajt på nätet där böckerna kan publiceras. Men för att få veta hur det började måste vi backa bandet ett drygt år.

Egentligen är allting Tyras förtjänst, för det var hon som fick idén att skriva en bok tillsammans med mormor. Hon hade sett ett tv-program om vargar och ville skriva en saga om en stark och rådig varg­hona. Men det skulle vara en saga som låg så nära verkligheten som möjligt, och Tyra förstod att hon där skulle behöva hjälp med detaljerna.

Så hon ringde mormor Astrid, och visst ville mormor hjälpa till, men det kändes inte helt problemfritt. För hur skulle samarbetet se ut? Tyra och Astrid hade skrivit böcker förut, men då små berättelser till varandra. Att skriva tillsammans var något helt annat.

– Jag var orolig över att mitt språk skulle ta över. Tyra skriver fantastiskt för sin ålder, men jag har ju skrivit i hela mitt liv.
Tyra, däremot, var inte det minsta tveksam. Att mormor är författare var skälet till att hon ville skriva boken med just henne. Dessutom hade Tyra nästan hela berättelsen klar för sig.

– Jag visste vilka kapitel jag ville ha med också, berättar Tyra.

Så astrid och Tyra satte igång. Astrid bor på Marstrand utanför Göteborg och Tyra i Stockholm, så de fick arbeta med boken när tillfälle gavs. Astrid började med att leta på nätet efter information om vargars beteende, föda och var de lever. Sakta växte sagan Den svarta vargen fram.

– När vi träffades gjorde vi en kladd till ett kapitel och sedan mejlade vi våra förslag mellan oss, berättar Astrid.

– Oftast skrev du rent på din dator och skickade till mig med brev. Då såg jag vad jag ville ändra, fyller Tyra i.

När det fanns mer tid, som vid långhelger, satte sig Astrid och Tyra ner och skrev och ändrade.

– Och vi var så överens! utbrister Astrid. Det var ingen som körde över den andra!

Av mormors farhågor, att hennes mer kvalificerade språk skulle ta över, blev det intet. Tvärtom var det hon som fick anpassa sig till Tyra.

– När jag tyckte att det lät lite konstigt så sa jag till. För det skulle ju vara en saga för barn, säger Tyra bestämt.

Tyra sa nej till för krångliga meningar, men inte till facktermer som kadaver. För Astrid innebar det ett nytt sätt att skriva, att inte ”snygga till” språket i onödan.

– Jag försökte få igenom att vargarna skulle kunna tala som människor, berättar Astrid. Men Tyra var envis, de skulle bara kunna meddela sig med läten och kroppsspråk, som riktiga vargar. Och det blev mycket bättre! Mycket mer ”vargigt”.

Vad var då det allra svåraste med att skriva en bok? Tyra svarar, utan tvekan, att det var att få ihop själva historien så att den skulle fungera. För Astrid var det att hitta sin roll som medförfattare. För ibland blev Tyra krävande, berättar Astrid. Inte tjatig eller dum, men kompromisslös. Astrid var också orolig att arbetet med boken skulle bli för mödo­samt.

– Jag undrade om vi skulle orka, om det var för lite lekfullt för Tyra. Ibland kände jag att ”nu måste vi bli klara snart, för Tyra ska inte behöva ha det så här”.

– Men boken blev klar, helt plötsligt, berättar Astrid med en aning av förvåning i rösten.

Och det var en härlig känsla intygar de båda författarna med övertygelse. Ingen annan hade under arbetes gång fått läsa sagan om varghonan, inte ens Tyras mamma. Tyra berättar stolt att när familjen och klassen väl fick läsa, blev de imponerade.

– En del sa att det var typiskt av oss att inte vilja göra den läskigare. De tyckte att vi var lite snälla.

Den svarta vargen är inte publicerad och finns alltså inte i någon tryckt version. En väninna till Astrid har dock skissat på ett omslag.

– I början var jag orolig att Tyra skulle fästa sig för mycket vid idén att det skulle bli en riktig, tryckt bok. Men det har inte varit viktigt för Tyra. Det är mer jag som drömmer om det, säger Astrid med ett leende.
En möjlighet är att trycka själva sagan tillsammans med studiehandledningen, och kanske ta med några andra berättarpars sagor. Tyras kusin och hennes pappa är redan igång… I studiehandledningen tänker Astrid och Tyra komma med idéer till de vuxna och barn som tycker att det är svårt att skriva på beställning.

– Det här är verkligen ett kul sätt att ta till vara barns fantasi. Samtidigt ett spännande sätt att utnyttja äldre människors goda grammatik, sammanfattar Astrid.