Språket som vår fjäder
Vi har en barnbok hemma som heter Pappan svarar fel. Den handlar om vad som är unikt för fåglar och var en av dottern Ebbas absoluta favoritböcker. Det är inte svårt att förstå varför. Boken går ut på att pappan i boken svarar fel hela tiden. Pappan säger att det som utmärker fåglar är att de kan flyga. Men dottern påpekar att pingviner är fåglar. Han säger att bara fåglar värper ägg, och dottern påpekar att det gör ju ormar också. Ja, så håller det på i hela boken. Till slut ger pappan upp och ett kuddkrig utbryter. Pow – en kudde går sönder, ut kommer dunfjädrar och pappan kan triumfatoriskt svara att alla fåglar har fjädrar. Det är rätt svar.
Lika glad som pappan var den svenske genforskaren Svante Pääbo när han för någon vecka sedan avslöjade nya fynd om våra förfäders dna. I de nya fynden kan de vaska fram vad i vår arvsmassa som gjort människor så unikt framgångsrika på jorden. Finns det en fjäder som skiljer homo sapiens från neandertalaren? Mycket tyder på att vår språkliga förmåga sitter i några specifika och för människan unika gener. Är det skillnaden som gjorde att vi översvämmade jorden medan neandertalarna dog ut?
Det är som i barnboken: vi är besatta av att kategorisera, att dra gränser, hitta fjädern. Samma besatthet leder språkvetaren Mikael Parkvall att vilja finna gränsen mellan de moderna dialekterna. I väntan på att Svante Pääbo drar den definitiva gränsen kan du läsa om Parkvalls gränser i artikeln som börjar på sidan 20.
