Roligast att inte instämma
En god vän gifte sig för några helger sedan. Det var middag och tal, flera av dem lysande. En del läste innantill, andra talade helt fritt. Bäst av alla var dock kören. De hade repeterat och lärt sig utantill. Texten var bra, men det faktum att den framfördes välrepeterat och i stämmor gjorde att den lyfte till en högre nivå.
Dagen före bröllopet lyssnade jag till ett lika fängslande framträdande. På scenen satt Ingvar Storm, programledare för radions Spanarna och På minuten, och pratade med Gunnar Bolin, Sveriges Radios kulturkorrespondent. De talade om vad som utmärkte bra radio.
Tillsammans har de jobbat med radio i 60 år, och deras framträdande var som ett exempel på bra radio i sig. Publiken satt stilla och lyssnade. Ingvar Storm och Gunnar Bolin satt stilla och pratade. Det var inte bildmässigt. Det var bara underbar underhållning.
Ingvar Storm berättade om programledaren Pekka Langer. Trots att han lät så spontan i radio var hans manus extremt detaljerade. Där stod till och med när han skulle tappa pennan och säga "Oj, där tappade jag pennan".
Därför förvånar det att ett program som Spanarna kan vara lika bra. Där är mycket som sägs varken repeterat eller nerskrivet.
Jag tänker att det inte handlar om huruvida man läser innantil eller talar fritt. Kanske är den bästa berättelsen helt enkelt den som skiljer sig från den föregående.
Dagen före bröllopet lyssnade jag till ett lika fängslande framträdande. På scenen satt Ingvar Storm, programledare för radions Spanarna och På minuten, och pratade med Gunnar Bolin, Sveriges Radios kulturkorrespondent. De talade om vad som utmärkte bra radio.
Tillsammans har de jobbat med radio i 60 år, och deras framträdande var som ett exempel på bra radio i sig. Publiken satt stilla och lyssnade. Ingvar Storm och Gunnar Bolin satt stilla och pratade. Det var inte bildmässigt. Det var bara underbar underhållning.
Ingvar Storm berättade om programledaren Pekka Langer. Trots att han lät så spontan i radio var hans manus extremt detaljerade. Där stod till och med när han skulle tappa pennan och säga ”Oj, där tappade jag pennan”.
Därför förvånar det att ett program som Spanarna kan vara lika bra. Där är mycket som sägs varken repeterat eller nerskrivet.
Jag tänker att det inte handlar om huruvida man läser innantil eller talar fritt. Kanske är den bästa berättelsen helt enkelt den som skiljer sig från den föregående.
