Retorik på modet – igen

Retorikerna är i ropet. De tar självklart plats i tv:s morgonsoffor, brer ut sig i radion och ger ut böcker på löpande band. Dessutom verkar tillväxten vara säkrad – retorikämnet blomstrar på universiteten och har skrivits in i skolornas läroplaner.

Men hur kan det komma sig att denna antika vetenskap har blivit så populär just nu? Elaine Eksvärd är vd för retorikbyrån Snacka snyggt. Hon berättar att när hon för åtta år sedan började jobba som retorikkonsult var det inte många som förstod vad hon höll på med.

– ’Det är ni som är pionjärer­na för det här. Ut och berätta för folk!’, sade våra lärare på universitetet. Det kändes både kul och jobbigt.

I dag efterfrågas retorikkonsulternas tjänster av både näringsliv och myndigheter, och få associerar längre retorik med tomma ord. Elaine Eksvärd är inte förvånad över utvecklingen, däremot över att den har tagit så lång tid:

– Kommunikation är länken mellan en själv och andra. Men vi har varit naiva och trott att det räcker att vara kompetent. Det räcker ju inte alls – man måste också kunna förmedla att man är kompetent för att folk ska förstå det.

Den insikten verkar inte ha haft speciellt svårt att slå rot i ett samhälle där alla måste kunna sälja sig själva. Det märks också på universitet och högskolor, där antalet retorikstudenter bara under de senaste tre åren har ökat med 60 procent. Allt fler har därmed också utbildats till att omsätta sina kunskaper till dagens verklighet, däribland Elaine:

– När vi har suttit i tv-sofforna har vi kunnat göra retoriken tillgänglig genom att undvika akademisk terminologi. Vi har inte hela tiden associerat till Aristoteles, utan anpassat oss så att folk känner igen sig.                        

Men samtidigt som lärosätena har varit pådrivande, har de också varit en bromskloss.  I Lund hade man inte haft en professor i retorik på 200 år när Anders Sigrell tillträdde sin tjänst 2008. Han, som alltså på sätt och vis klev rakt in i retoriktrenden, borde väl om någon kunna förklara det nyvaknade intresset.

Professorn är grundlig. ”Luta er tillbaka”, inleder han, och sveper oss sedan med på en odyssé med början på 400-talet före Kristus och vidare genom alla epoker värda namnet. Aristoteles, Platon och Isokrates passerar revy mot en snårig fond av latinska och grekiska begrepp. När vi avbryter Anders Sigrell mitt i antikens alla termer är han inte överraskad, utan erkänner villigt att många retorikers fäbless för fina ord kan verka avskräckande. Ändå tycker han att det gamla fackspråket behövs.

– Ur en infallsvinkel är retorik ingenting annat än en metareflexiv vokabulär, ett språk för att reflektera över vad vi gör med språket. Retorik är den vetenskapsgren som tack vare över 2 500 års forskning och undervisning har utvecklat bäst redskap för att tala om den påverkande kommunikation som vi människor använder. Visst hade man kunnat använda­ svenska termer, men då finns risken att det blir ett pseudovardagsspråk, säger han.

Antiken i all ära, men retoriken fortsatte trots allt att betraktas som det främsta universitetsämnet under medeltiden och renässansen – bara med retorikens hjälp kunde annan kunskap kommuniceras och därmed få värde, ansåg man. Men mot slutet av 1700-talet blev bevis, inte argumentation, vetenskapens ideal. Det var ett hårt slag mot retoriken, men snart skulle det komma ett ännu hårdare. När romantikens vurm för fritt skapande och inspiration drog fram under 1800-talet, sjönk retorikens mer hantverksmässiga mönster och övningar allt längre ner i glömskan.

Retorik blev aldrig ett eget ämne i folkskolan när den infördes i Sverige 1842. Och på universiteten förde ämnet en undanskymd tillvaro, även om det delvis levde vidare under olika täckmantlar inom exempelvis nordiska språk, prästutbildning, filosofi och pedagogik.

Men nu står alltså fru Rheto­rica återigen i sin fulla rustning, som Anders Sigrell beskriver ämnets uppsving. Orsaken enligt honom är att ”vi äntligen har förstått att våra språkval påverkar vår verklighetsuppfattning, och att vi också i högre grad har förstått att vi kan välja språk och att vi kan träna på hur vi ska välja språk”.

Förklaringen låter kanske lite akademisk, men samtidigt är det ju utanför universitetet som patienter förvandlas till kunder, städerskor till lokalvårdare, och handikappade till funktionsnedsatta. Dessutom förväntas de flesta både kunna hantera tal och skrift på jobbet. Ingen kommer längre undan.

Inte heller skolan, som nu har hoppat på retoriktåget. I den gymnasiereform som började gälla från läsåret 2011/2012 ingår retoriken som en del av en större språksatsning i alla ämnen, berättar Christina Månberg, undervisningsråd på Skolverket och projektledare för reformens genomförande:

– Alla har rätt att få göra sin röst hörd, att både kunna tala och bli lyssnade på. Satsningen beror på att forskningen har visat hur språkutveckling och kunskapsutveckling hör ihop.

Det här är något som är aktuellt i hela Europa. Ett bakgrundsdokument till reformarbetet var EU-kommissionens rapport Nyckelkompetenser för livslångt lärande från 2006, där både språk och retorik är centrala. Allra tydligast blir det i vad som kallas social och medborgerlig kompetens, vars kärna beskrivs som ”konsten att kommunicera på ett konstruktivt sätt”. Professor Anders Sigrell, som själv gärna definierar retorik som ”konsten att använda språk konstruktivt”, menar att likheten med hans egen formulering är ett sammanträffande som visar att retoriken ligger i tiden:

– Det är en händelse som ser ut som en tanke. Hur kom det sig egentligen att Fahrenheit, Celsius och Réaumur uppfann termometern ungefär sam­tidigt?

Sverige är alltså inte ensamt om att ha insett behovet av reto­rik. Fast vi har ju ett rykte om oss att vilja vara bäst i klassen när det gäller EU-anpassningar, och det verkar stämma i det här fallet också. Anders Sigrell menar i alla fall att Sverige efter att ha sackat efter en längre tid nu rent av ligger i topp i Europa efter Italien och Danmark, om man ser till forskning och utbildning i retorik.

men i praktiken har inte alla riktigt hunnit med. På Utbildningsradion (UR) gör man varje år en omvärldsrapport, och i rapporten från 2009 framgår det tydligt att framför allt lärarna i skolan behövde hjälp. Vart och vartannat före­tag hade ju retorikkonsulter som bistod med sina tjänster, men vem skulle stödja lärarna? Nu skulle de ju lära ut något som de själva saknade i sin utbildning. Resultatet blev en temasida på webben och sex ambitiösa programserier, där retoriken anpassades både till dagens verklighet och till skolans olika stadier.

Om skolundervisningen i retorik kommer att fungera eller sluta som något småtrist i en lärobok återstår att se. Nu ska i alla fall hela generationer få grundläggande retoriska verktyg, lite som i USA där retoriken har haft en obruten tradition och alla får lära sig speech. Har retoriken alltså blivit ytterligare något som vi hämtar från det amerikanska samhället? Nja, det tror inte Istvan Pusztai. Han är verksam som lektor i retorik vid Södertörns högskola och författare till boken Mod att tala. 160 övningar i retorik.

– Visst har vi sett upp till USA, som har en stor bredd på sin undervisning. Men hanteringen av retoriken är på en mer avancerad nivå hos oss, och vi kan snarare jämföras med olika europeiska institutioner. Det kanske låter chauvinistiskt, men mitt intryck är att Europa är djupare när det gäller retorik.

Det finns också uppenbara kulturella skillnader om man tittar på det offentliga samtalet. Svenskarna gillar till exempel inte den skrikiga amerikanska stilen med personangrepp.

– Vårt ideal är saklighet och begriplighet och det påverkar våra retoriska uttryck.

Istvan Pusztai är naturligtvis väldigt glad över att retoriken har kommit tillbaka, men säger samtidigt att lärarna måste kunna hantera ämnet. Att forcera fram retorikträning kan göra mer skada än nytta:

– Den klassiska retoriken förutsätter att folk har talflöde, fantasi och koncentrationsförmåga. Orden sprutar fram obehindrat och talet går att variera på olika sätt. Folk som inte har de här grundläggande färdigheterna riskerar att slås ut.

Tillsammans med kollegan Annelie Palm har Istvan Pusztai därför utvecklat en våga tala-metodik, som sedan tio år används på Södertörns högskola. Behovet är stort – en enkät visade 2008 att så många som en tredjedel av alla nya studenter drog sig för att tala inför folk. Annelie Palm framhåller att grunden för deras pedagogik egentligen är demokratiprincipen. Om alla som har svårt att tala offentligt förblir tysta, kommer en stor del av befolkningen aldrig till tals:

– Väldigt många av deltagarna på våra kurser vill göra sin röst hörd och påverka saker. Man kan jämföra med situationen för dem som har dyslexi. Jag tror att studenter med talängslan inom tio år kommer att få samma möjligheter till träning.

Hur får man då bukt med sin talängslan? Istvan och Annelie säger sig ha blivit mer och mer ödmjuka inför problemet. I deras våga tala-metodik går man varsamt fram så att rädslan steg för steg minskar i betydelse. Tonvikten ligger på praktiska övningar. För att träna talflödet kan ”på minuten-lekar” utan krav på logik vara till hjälp, och genom att härma varandras miner mjukas ansiktsmusklerna upp. Övningarna är många, och ibland så enkla som att man till exempel bara håller tal med ryggen mot publiken. Retoriska färdigheter kommer nämligen av kroppens erfarenhet att tala inför andra.

Istvan Pusztai och Annelie Palm illustrerar resonemanget medan vi pratar. Samtalet sker via högtalartelefon och plötsligt kommer de på sig själva med att skicka en helt överflödig lur mellan sig – handen vill ju gärna hålla något vid örat. Alla knep som får kroppen att känna igen sig är alltså bra, men intellektuella överväganden behövs också. Kunskap om retorik och retorikens begrepp kan skapa en distans till rädslan och ge redskap att utvärdera sig själv och varandra. Lösningen är inte att bara tala inför ett fåtal personer, för då missar man det frigörande i att vara en del av ett större kollektiv.

Men vänta nu lite – vad har allt det här med retorikboomen att göra? Att arbeta långsiktigt med talängslan låter inte som definitionen av en modenyck. Orsaken är förstås att retorikens uppsving är mer än bara en trend, i alla fall enligt Istvan Pusztai och många med honom:

– Egentligen handlar det inte om en boom eller modevåg som kommer att gå över. Jag ser det snarare som en uppdatering av pedagogiken. Det kan hända att rubriken retorik bleknar lite i framtiden, men något namn på språklig kommunikation, talarteknik eller offentligt framträdande kommer att finnas.

Fast just nu är det svårt att se hur retoriken skulle bli passé igen. Det är trots allt lite mer än bara ett uppfräschat vintage-ord, åtminstone om man ska tro Anders Sigrell:

– Om Aristoteles och de andra har varit superkända  i 2 500 år, kan det ligga något  i vad de säger.