Och visst vart det ljus!

Guds första replik i Bibeln – gamla översättningen – lyder: ”Varde ljus!” Och vad hände sedan? Jo, det vart ljus, som alla vet. Nja, kanske inte alla.
Verbet varda är besvärligt.
I skriftspråkets ålderdomliga stil ser man förutom infinitiv (varda) och presens konjunktiv (varde), även presens (varder) och perfekt particip (vorden). Men imperfektformen vart, ’blev’, förekommer också vardagligt i mellansvenskt och norrländskt talspråk.

Många har en vag känsla av att vart i betydelsen ’blev’ är inkorrekt. Kanske kan det förklara rubriken i Sydsvenska Dagbladet (5/12 2007) ”... och det varde ljus”, där konjunktiven misstagits för imperfekt? Men även uppsvenskar har svårt med vart. Be någon som spontant säger ”Jag vart så jäkla förbannad” att sätta verbet i infinitiv, i analogi med blev > bli. Det brukar varda vanskligt.
Och apropå den jätteälg som ska byggas – så stor att den får huvudet i Norrbotten och baken i Västerbotten – citerades initiativtagaren Thorbjörn Holmlund i DN (11/1 2008): ”Västerbotten fick arslet och det vart’ de småsur’ över.” Att ordet småsur har försetts med apostrof är begripligt eftersom det är norrländskt talspråk för småsura, men varför markeras vart? Det kan knappast ha uppfattats som sammandragning av varit. Men att formen bör markeras har man tydligen känt. Upp- och nordsvenskar använder vart obehindrat, förstår och blir förstådda, men kan oftast inte analysera formen.

Det är emellertid inget fel med vart i betydelsen ’blev’. Om denna insikt når språkbrukarna kan dåtiden ha framtiden för sig.