Dubbelt upp går inte alltid ihop
I svenskan älskar vi ju att dubblera, ju. Men vi är kräsna i valet av satsdelar som kan dubbleras.
Har ni provat att säga ”det var det, det” på engelska? Det går naturligtvis att göra, men knappast genom direktöversättning. Engelsktalande, och i ärlighetens namn de allra flesta andra, tar det lugnt med den finala dubbleringen, medan vi svensktalande riktigt frossar i den. Final dubblering är det vetenskapliga ordet för vad vi gör när vi tar en satsdel, företrädelsevis ett subjekt, och upprepar den i slutet av meningen. Så här:
Sonja är snäll, hon.
Den finala dubblerare som bor inom oss alla känner att det går jättebra att göra så. Men vi vill att det vi lägger till i slutet är ett pronomen, så Sonja blir hon när vi upprepar det. Av någon anledning känns det inte alls rimligt att säga så här:
Sonja är snäll, Sonja.
(Däremot kan vi säga Hon är snäll, Sonja. Det kallas inte final dubblering, utan dislokation, och det är en helt annan historia.) Bäst mår vi kanske när vi får dubblera en satsdel som redan är ett pronomen:
Hon är snäll, hon.
Ja, då njuter vi. Den djärva kan till och med uttrycka sig så här:
Hon, hon är snäll hon.
En del älskar final dubblering så mycket att de dubblerar både subjekt och predikat. Exemplen här direkt hämtade ur ett avsnitt av Bingolotto:
Jag fick ett jobberbjudande av min bror, gjorde jag.
Då får det bli kycklinggryta, får det bli.
Den som inte vill titta på Bingolotto men ändå suktar efter finalt dubblerade satser kan i stället lyssna på Tyko Jonsson i Karl-Bertil Jonssons julafton:
Vad sa du att du gjorde, sa du?
Nu låter det kanske som om vi svensktalande går runt och dubblerar satsled utan urskillning. Nej. Det krävs viss fingertoppskänsla för att veta vad som passar att dubblera, särskilt om man går utanför sin vanliga rutin att dubblera subjekt. Att dubblera satsadverbial är till exempel en konst! Satsadverbialet inte dubblerar vi gärna:
Den snögubben var inte stor, inte.
Även satsadverbialet ju fungerar ibland att dubblera:
Det var ju min palt, ju!
Men andra satsadverbial, som nog och egentligen, gör sig inte alls som final dubblering:
Du har nog fått mask, nog. Det är egentligen en vanlig åkomma, egentligen.
Och vissa satsdelar kan aldrig få lyckan att dubbleras finalt, som till exempel objekt:
Jag pussade Ulla i går, henne.
Vad konstigt det blir, konstigt! Det verkar som om man ändå inte kan dubblera allt, verkar. Subjekt går ofta att dubblera, att. Predikat går att dubblera om samtidigt subjektet dubbleras, och vissa satsadverbial kan dubbleras, vissa. Andra satsdelar går inte alls att dubblera, vilket alla meningarna i det här stycket visar, vilket. Men visst blir man frestad, visst!
