Vägvisare till att höra ljuden i skrift

Att lära sig uttala ett språk är som gruppjympa, menar Bosse Thorén. Jympaledaren (språkläraren) visar – och deltagarna försöker göra likadant. Somliga imiterar i grova drag, andra lyckas härma nästan allt. Men det är lätt att missa någon liten rörelse i en komplex kombination. ”När det gäller uttalsundervisning kan läraren göra mycket för att lyfta fram viktiga detaljer”, skriver Bosse Thorén, och sammanfattar därmed också sitt syfte med den här boken.
Först och främst är det viktigt att inse att tal och skrift inte är samma sak. I svenskans skriftsystem är det tänkt att varje språkljud (fonem) ska motsvaras av en bokstav och tvärtom. Det är fallet i många ord, som tala, skruv och granska. Men det finns en uppsjö undantag, som kuvert och juice. Därför använder fonetiker så kallade IPA-tecken för att specificera fonem i detalj; ordet nutid skrivs till exempel [ˈnʉːˌtiːd], där tecknet [ʉ] står för svenskans rätt unika u-ljud, och de lodräta strecken visar var i stavelserna betoningen ligger. När Bosse Thorén väl introducerar tecknen, och man ­vänjer sig vid dem, kan man plötsligt ”höra” språk­ljuden i skrift.
I uttalsundervisning gäller det alltså att bortse från bokstäverna ett slag – och i stället skärpa hörseln. Lyssnar man noga märker man att när språkljuden kombineras med varandra händer mycket med uttalet. Det kallas fonologi. Vi säger normalt inte en bil, utan embil. Jag heter Maria blir jahetemaria. Fonotax är reglerna för hur språkljuden får kombineras i ett visst språk, som att fem konsonanter i följd tillåts i svenskans ordslut: skälmskt.

Uttalet kan vara avgörande för begripligheten. Det gäller bland annat prosodin – språkets rytm och toner – som Bosse Thorén särskilt framhäver. Prosodin är till exempel det som skiljer stégen (ett steg) från stègen (en stege), med ­svenskans tonaccenter, och som gör att vi förstår om någon hälsat på kungen, eller bara hälsat på honom.
Bosse Thorén vill göra oss medvetna om att språkstudenter bör fokusera minst lika mycket på fonetiken som på grammatiken och ordförrådet – annars kan de få svårt att bli förstådda på sitt nya språk, hur korrekt det än är i övrigt.
Den här boken riktar sig främst till den som undervisar i svenska som andraspråk. Men alla som håller på att lära sig (eller som redan lärt sig) ett språk, kan få inblickar i vad som sker när vi ­talar eller lyssnar på tal. Boken går ibland på djupet i terminologin med sådant som grundtonsfrekvenser och resyllabifiering. Bosse Thorén är dock frikostig med att förklara och sätta i sammanhang, så det blir sällan svårläst.

När jag läser kommer jag ofta på mig med att ljuda högt för mig själv. Vad händer i ”talapparaten” när jag uttalar a i hal, till skillnad från a i tall? Hal, tall, hal, tall … Det kan vara ett gott råd att sitta ensam hemma och läsa!

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.