Vägledning till svensk språkvård

Ett lika uppskattat som utnött skämt som roat språkvetare i årtionden är att svensk språkvård skulle kunna ersättas av en telefonsvarare med ett enda inspelat svar: ”Båda går bra.”

Det där är förstås raljerande. Men det fångar något av kärnan i det funktionalistiska synsätt som länge har varit grunden för svensk språkvård. Det faktiska språkbruket har alltid stor betydelse när rekommendationer tas fram. Det som används flitigt bedöms också i regel vara fungerande. Och om två former förekommer parallellt ska det mycket till för att något som är etablerat och accepterat ska dömas ut utifrån grammatisk fundamentalism eller nostalgisk purism.

I boken Språkrådet rekommenderar är det just principerna bakom avvägningarna som står i fokus. Här benar språkvårdare och forskare ut några av dom vanligaste språkriktighetsfrågorna: tjänsteperson eller tjänsteman, själv eller ensam, sluta rök eller sluta röka, man eller en, knappt eller nästan, cellgifter eller cytostatika, i dag eller idag, synskadad eller person med synskada?

Upplägget påminner om Språkriktighetsboken från 2005 – som nya Språkrådet rekommenderar i någon mån ersätter – men har även formats av dom senaste årens skriftspråksexplosion. Vi messar, mejlar, chattar och statusuppdaterar i en helt annan omfattning än tidigare. Åtskilligt av det vi skriver är i dag snabbt, slängigt och spontant. Därmed har också tal och skrift – åtminstone i informella sammanhang – kommit närmare varandra. Samtidigt har språkråd alltmer fått karaktären av färskvara när allt fler förlitar sig på resurser på nätet i stället för tryckta ordböcker och regelsamlingar.

Därför får utredningarna i sig mer utrymme där olika principer, teorier och tolkningar vägs mot varandra. Språkrådet rekommenderar är alltså mindre av en handbok och mer av en vägledning för studenter och personer som har språket som arbetsredskap – och som kanske vill tillämpa analyserna och argumenten på liknande språkriktighetsfrågor.

Går då båda alltid lika bra? Nja, det är viktigt att ta hänsyn till sammanhanget. Och det är framför allt den typen av resonemang – om språkets laddning, stilistiska vägval och grammatiska klurigheter – som finns i den här boken. I vissa fall är rekommendationerna tydliga, som att skriva same och rom i stället för lapp och zigenare. I andra fall blir valet en bedömningsfråga där person med synskada kan vara lämpligt ibland medan synskadad fungerar bättre i vissa situationer.

Detta behöver inte betyda att dagens språkvård är överdrivet ängslig. När den inte pekar med hela handen är det ofta ett uttryck för att olika människor har olika språkkänsla och att olika principer krockar med varandra.

Den som vill raljera även över detta kan alltid falla tillbaka på ett annat självironiskt slentrianskämt om språkvårdens syn på vad som är bra och dåligt: ”Det beror på.”  

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.