Snårigt om språk som inkluderar

Inkludering är egentligen ett otillräckligt ord eftersom det inte förändrar maktrelationer. Det hävdar Barakat Ghebrehawariat i boken Får man säga svart? där han diskuterar mångfald och inkludering både i samhället och i språket. Men språket i sig förskjuter inga maktförhållanden. Ord kan få nya laddningar när fenomenen bakom debatteras. Att säga svart i stället för till exempel färgad – vilket han rekommenderar – botar inga fördomar. För den som inte lägger in något annat i betydelsen kvarstår samma attityder trots att orden har bytts ut.

Tanken på att språket ska vara inkluderande har växt sig allt starkare. Samtidigt har synen på vad som är tabu förändrats. Barakat Ghebrehawariat väljer till exempel att tala om ”ras” som ”den sociala betydelsen av hudfärg som en diskrimineringsgrund”. Citattecknen ska visa att han inte använder ordet i rasideologisk bemärkelse. Av samma skäl skriver han ”invandrare”: ”När du känner dig osäker på hur du ska förhålla dig till ordet kan du markera avstånd genom att, som ett absolut minimum, omsluta begreppet i citattecken. Det är ett enkelt och effektivt sätt att språkligt signalera att du inte använder ordet i legitimerande syfte.”

Frågan är om den genomsnittliga läsaren uppfattar så subtila markeringar. Samma grepp förekommer dessutom i helt andra syften. Högerextremister använder mer än gärna citattecken för att antyda att exempelvis ”flyktingar” skulle sakna giltiga skäl att stanna i Sverige.

I andra fall är Barakat Ghebrehawariats rekommendationer tydligare men samtidigt mer svårhanterliga i text och förmodligen ogenomskinliga för den som inte stött på dom tidigare: icke-vita människor som passerar som vita, människor som rasifieras som svarta, människor som tillhör vithetsnormen.

Andra debattörer följer andra principer. I Rassistisches Erbe – där Susan Arndt behandlar liknande frågor i tyskan – skriver hon till exempel Rasse första gången hon talar om ras och därefter ‚R.‘ som kortform. Hon anser att det lämpligaste sättet att inte legitimera bruket av ett ord är att stryka över allt utom den första bokstaven och därefter enbart använda den inom enkla citattecken.

Barakat Ghebrehawariat är medveten om att alla sällan är överens om vad som är inkluderande och respektfullt. Han berättar om hur han på universitetet försökte starta ett förbund ihop med andra svarta studenter. Han konstaterar syrligt att projektet stupade på att dom inte kom överens om vad det skulle heta. Där några ville ha svarta i namnet föredrog vissa något med afrosvensk och andra förespråkade afrikaner.

Tyvärr lever inte boken upp till undertiteln Från teoretisk ångest till terminologisk trygghet. Den är teoretiskt snårig, tankemässigt rörig och begreppsligt virrig – som en oavsiktlig illustration av hur svårt det är att navigera i språkliga minfält. Boken gör det inte lättare att hitta rätt bland orden eller att göra egna analyser av laddade benämningar. Synd på ett så angeläget ämne. Men kanske symtomatiskt för uppgiftens oöverstiglighet.                
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.