Sjungande småländska låter än

Vi har hört om ”tabberaset i Katthult” och om hur pappa Anton förbannar sin ”förgrömmade onge”, Emil. För att inte tala om Vilhelm Mobergs Utvandrarna, ibland kallat Sveriges nationalepos. I Jan Troells filmatisering är Kristinas replik ”jag tyar inte mer” en klassiker.

Småländskans karaktäristiska satsmelodi ringer i våra öron lite till mans. I Carl-Erik Lundblads utgivning av dialektordböcker från södra Sverige har turen nu kommit till just småländskan. Denna gång har Gunlög Josefsson också skrivit om grammatiken och uttalsläran.

Vi får lära oss att det som bevarar satsmelodin i småländskan och andra sydsvenska dialekter är fogevokalen. I småländskan är det oftast a som fogas in och skapar ett rytmiskt mönster, en regelbunden växling mellan betonad och obetonad stavelse. Hör hur det sjunger: päramoset, säaladan, julagranen.

Den småländska som beskrivs är den som talades av bönder under senare delen av 1800-talet, och bygger på inspelningar gjorda av före detta Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, som Carl-Erik Lundblad tidigare var chef för. Samlingarna finns nu på Arkivcentrum i Lund.

Men småländskan lever än i dag. Fössta tossdan i mass är en livaktig Facebook-grupp med 8 000 medlemmar. Just bortfall av r är ett av de dialektdrag som tydligast knyts till Småland. Burk blir ”bu:k”, sport blir ”spott” och korv blir ”kå:v”. R:et är inte bara tyst utan färjar och förlänger vokalen. Bakre r är annars karaktäristiskt för hela södra Småland.

Men småländskan är inte bara en dialekt, utan många. Boken ger en inblick i skillnaderna mellan den nordöstliga delen, där Katthult ligger, och den sydvästliga, där Vilhelm Moberg föddes och där Ljuder socken ligger.

De sydvästliga delarna uppvisar intressant nog många ålderdomliga drag från fornsvenskan. V uttalas till exempel som w i engelskan: Sven blir ”Swen”, tvätta blir ”twätta”, kvinna blir ”kwenna”. Det är ett arkaiskt drag som har försvunnit i standardsvenskan. I gås, båt och åker är det ett ursprungligt långt a-ljud som inte glidit över i å. Och uttalet av pronomen – som ”jak”, ”mek”, ”dek” och ”sek” – har i väst stannat kvar längre än i kanske någon annan dialekt.

Jag hade roligt när jag läste den här välskrivna boken: ett så färgstarkt språkbruk! Inte utan att man oroar sig lite för småländskans framtid: Hur i jesse namn i alla evälia tier sa dä gå!

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.