Så får tolkar samtal att dansa

Turtagning är grunden i alla samtal – och ett samtal mellan två personer kan liknas vid en pardans. Det samtal som sker via tolk kan samma sätt liknas vid en dans för tre – en pas de trois. 

Denna dans behöver inte vara mycket svårare att lära sig än pardansen, enligt Cecilia Wadensjö. Men i situationer där det är extremt viktigt att information går fram, som i rättsskipning, vård och skola, är det nödvändigt med särskilt utbildade tolkar. Detta behov blir allt tydligare i dagens flerspråkiga samhälle.

Cecilia Wadensjö utgår från egen och andras forskning, och tar autentiska exempel till hjälp, för att beskriva tolkens mångfacetterade arbete. 

Tolkar uppfattas som både delaktiga och inte delaktiga i samtalet, och därför kan tolken få ett särskilt kommunikativt spelrum – eller ”dansrum” om man så vill. Barn har till exempel ofta en svag röst i samtal med vuxna – och då kan tolken hjälpa barnet att få en starkare stämma. Cecilia Wadensjö exemplifierar med ett fall då ett svenskt sjukvårdsbiträde ska ta blodprov på en liten snyftande flicka. Sjukvårdsbiträdet säger: ”men man ska inte börja gråta i förväg för det är inte någe farligt.” Varpå tolken säger till flickan, motsvarande: ”vet du, vad tanten säger till dig, gråt inte i förväg, därför du vet inte, om det gör ont eller inte.”

”Tolken ger vägledning för barnets deltagande i samtalet, och förstärker barnets position som deltagare”, skriver Cecilia Wadensjö. Samtidigt förstärker tolken också alliansen mellan sig själv och barnet, på bekostnad av kontakten mellan ”tanten” och barnet. Trots detta är tolken lojal mot biträdets syfte: spelrummet underlättar för biträdet att ta blodprovet. 

Men hur stort utrymme får tolkar egentligen ta? Frågan diskuteras ur olika synvinklar i boken.

Kontakt genom tolk är en lärobok för tolkar inom samhällsservice, men är nyttig läsning även för jurister, poliser, lärare och andra med yrken i en flerspråkig vardag.