Ordbok för att bevara skånskan skånsk
Skånsk-svensk ordbok av Kalle Lind (Vintitj förlag)
Det pyttelilla Vintitj förlag har gett ut Kalle Linds Skånsk-svensk ordbok i en ”utökad, illustrerad och korrläst” ny upplaga. Det tackar vi för.
Boken bygger på såväl dialektologiska standardverk, skånskan i litteratur och populärmusik som mer personligt spanande. Författaren har skrivit boken för att bevara en dialekt som långsamt slätas ut. Kalle Lind hör diftonger som trycks ihop och tungrots-r som flyttas fram i munnen. Med ordboken vill han bygga broar till ”de som stred och slet för att vi skulle komma dit där vi är nu” som han så poetiskt uttrycker det.
För den språkintresserade finns mycket spännande. Vi får veta varför skåningen säger fastlagsbulle i stället för semla, varför vänsterhanden kan kallas kajan och att det skånskaste av skånska ord är fubbik – idiot. Avsnitten om skånska bindevokaler (hunnavalpen, skinkebiten) och e-suffixet, som kan förvandla nästan vad som helst till skånska (cigge för cigarett, fylle för alkoholhaltiga drycker) är också intressanta. Att vissa bokstäver uttalas annorlunda i skånskan – k blir g (kråkan blir kråga), t blir d (mat blir mad) – reds förnämligt ut.
”Ordet ger Kalle Lind chansen att berätta om Malmö”
Att Kalle Lind är kulturarbetare och spelevink snarare än språkvetare präglar urvalet och tonen. Lika mycket som en dialektredogörelse är boken därför anekdoter och trams. Under F står falafel. Falafel är ju verkligen ingen skånsk uppfinning – men ordet ger Kalle Lind chansen att berätta om Malmö, falafelstaden, och om gången då Mona Sahlin visst poserade för en fotograf vid en falafelvagn i Rosengård.
Som vän av ordning, tillika samojed – skåningarnas fulord för uppsvensk – måste jag dock påpeka att böla betyder gråta, att -jävel kan sättas på nästan vad som helst och att fyllehund betyder alkoholist också utanför Skånes gränser. Det vill säga snarare än skånska är slang.
Efter att ha kommit en bit i boken är det också svårt att blunda för att Kalle Linds skånska är en ganska grabbig – för att inte säga gubbig – version av skånskan. Bland alla männen återfinns endast två namngivna kvinnor med egna uppslag: Eva Rydberg och Mat-Tina Nordström. Resterande kvinnor får nöja sig med att kategoriseras som dofsingar (snygga), lumpmajor (bedagade) eller läsebrudar (studerande). Det är lite trist.
Trots dessa invändningar är Skånsk-svensk ordbok en charmig och underhållande bok. Kanske bäst som present till en son, brorson eller sonson i yngre tonåren. Som därmed kan bidra till att bevara skånskan skånsk ännu en generation. Eller om pojken är samojed: sprida den över landet.
Karin Milles är professor i svenska på Södertörns högskola.
Det pyttelilla Vintitj förlag har gett ut Kalle Linds Skånsk-svensk ordbok i en ”utökad, illustrerad och korrläst” ny upplaga. Det tackar vi för.
Boken bygger på såväl dialektologiska standardverk, skånskan i litteratur och populärmusik som mer personligt spanande. Författaren har skrivit boken för att bevara en dialekt som långsamt slätas ut. Kalle Lind hör diftonger som trycks ihop och tungrots-r som flyttas fram i munnen. Med ordboken vill han bygga broar till ”de som stred och slet för att vi skulle komma dit där vi är nu” som han så poetiskt uttrycker det.
För den språkintresserade finns mycket spännande. Vi får veta varför skåningen säger fastlagsbulle i stället för semla, varför vänsterhanden kan kallas kajan och att det skånskaste av skånska ord är fubbik – idiot. Avsnitten om skånska bindevokaler (hunnavalpen, skinkebiten) och e-suffixet, som kan förvandla nästan vad som helst till skånska (cigge för cigarett, fylle för alkoholhaltiga drycker) är också intressanta. Att vissa bokstäver uttalas annorlunda i skånskan – k blir g (kråkan blir kråga), t blir d (mat blir mad) – reds förnämligt ut.
”Ordet ger Kalle Lind chansen att berätta om Malmö”
Att Kalle Lind är kulturarbetare och spelevink snarare än språkvetare präglar urvalet och tonen. Lika mycket som en dialektredogörelse är boken därför anekdoter och trams. Under F står falafel. Falafel är ju verkligen ingen skånsk uppfinning – men ordet ger Kalle Lind chansen att berätta om Malmö, falafelstaden, och om gången då Mona Sahlin visst poserade för en fotograf vid en falafelvagn i Rosengård.
Som vän av ordning, tillika samojed – skåningarnas fulord för uppsvensk – måste jag dock påpeka att böla betyder gråta, att -jävel kan sättas på nästan vad som helst och att fyllehund betyder alkoholist också utanför Skånes gränser. Det vill säga snarare än skånska är slang.
Efter att ha kommit en bit i boken är det också svårt att blunda för att Kalle Linds skånska är en ganska grabbig – för att inte säga gubbig – version av skånskan. Bland alla männen återfinns endast två namngivna kvinnor med egna uppslag: Eva Rydberg och Mat-Tina Nordström. Resterande kvinnor får nöja sig med att kategoriseras som dofsingar (snygga), lumpmajor (bedagade) eller läsebrudar (studerande). Det är lite trist.
Trots dessa invändningar är Skånsk-svensk ordbok en charmig och underhållande bok. Kanske bäst som present till en son, brorson eller sonson i yngre tonåren. Som därmed kan bidra till att bevara skånskan skånsk ännu en generation. Eller om pojken är samojed: sprida den över landet.
Karin Milles är professor i svenska på Södertörns högskola.
