Valtalande
Valpropaganda och valkampanjer i Sverige är inte äldre än hundra år. När socialdemokrater och liberaler segrade stort i valet 1911 var det resultatet av kanske 5 000 valmöten; partiledarna talade på 80 av dem. I valet 1902 hade partiledarna hållit sammanlagt 12 möten.
Ännu tidigare var valmöten närmast opassande. Väljarna skulle lämnas i fred och inte utsättas för otillbörlig påverkan. Det allra första partiledarmötet ägde rum 1875, enligt statsvetarprofessorn Peter Esaiassons bok Svenska valkampanjer. Då talade bondeledaren Carl Ifvarsson om försvarsfrågan på ett folkmöte hemma i södra Halland. Den engångshändelsen blev mycket kritiserad.
Politiskt språk bestäms inte bara av politikernas åsikter och personligheter. Lika viktigt är de yttre villkoren för språkbruket. Det offentliga mötet dominerade svenska valkampanjer från 1910-talet till början av 1960-talet. Politikern höll föredrag på 2-3 timmar, ibland 4-5, inför en publik av nästan bara sympatisörer. Det gynnar inte utspelsretorik och slagord, däremot systematisk genomgång av partiprogrammet, underbyggd av fakta och siffror. Pedagogiskt och faktarikt, men lite tråkigt.
Så är också periodens politiska språk, fast historieskrivningen hellre uppehåller sig vid de få undantagen. Läs epokens berömdaste tal, Per-Albin Hanssons om folkhemmet 1928! Men läs inte de omsusade folkhemsraderna, som avviker stilmässigt från resten av talet, utan någon mer representativ passage:
"Den alltjämt rådande oerhörda ojämnheten i den ekonomiska fördelningen illustreras på ett slående sätt av statistiken över enskilda personers år 1921 redovisade förmögenhet. 9 procent av inkomsttagarna ägde 90 procent av förmögenheten; av 2946052 inkomsttagare redovisas 2 319 621 utan angiven förmögenhet, men vi hade 933 inkomsttagare, som disponerade miljonförmögenheter, nära 2,5 miljoner vardera. Ser man på de särskilda yrkesgrupperna, blir illustrationerna kanske ännu mer talande."
På 1950-talet kommer publikkrisen för dessa lagom roliga möten, så på 1960-talet breddas registret. Nu blir det torgmöten, tv, presskonferenser och telefonväkteri. De nya formerna är snabbare och mer dialogiska; det gäller att svara rappt och få rubriker. I tv, länge identisk med public service, dominerar partiledarutfrågningen och den stora avslutningsdebatten med alla partiledare.
Partierna utvecklar ändå olika retorik under de nya villkoren. Socialdemokrater och moderater skapar exempelvis skilda politiska profiler genom sitt uppträdande i tv:s partiledarutfrågningar. Massmediespråksforskaren Hans Strand jämförde utfrågningarna av å ena sidan Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson, å andra sidan Gösta Bohman, Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Socialdemokraterna - hur olika personligheter partiet än innefattade - lade sig alla vinn om samarbetsvillighet med intervjuarna. Moderaterna markerade kollisionskurs och konfrontation - det var långt kvar till de nya moderaterna.
Olof Palme får 1973 den känsliga frågan "Vill du förvandla det här samhället i socialistisk riktning?"
Han svarar "ja", men omdefinierar elegant: "Ja, utan varje tvekan. Nu ska man komma ihåg att samhället för mig, det är ju inte bara produktion och marknader och allt det där andra. Samhället det handlar framför allt om enskilda människor."
Gösta Bohman får den lika känsliga frågan om varför de borgerliga partierna inte har något gemensamt program. Han fräser ifrån:
"I varje intervju kommer den här frågan tillbaka, och varje gång så svarar vi att så länge det är tre olika partier, så ska dom partierna ha, försöka fullfölja det program som är deras eget. Det gjorde man i Tyskland. Socialdemokraterna och dom liberala, fast dom satt i regeringen, gick inte fram med gemensamt regeringsprogram. Varför skulle vi göra det för?"
Intervjuaren: "Jo, jag känner till det här argumentet."
Bohman: "Jovisst, men varför frågar du då?"
Någon gång mot slutet av århundradet avlöses tv- och torgmöteseran av multimedievalrörelserna. Det är för tidigt att överblicka följderna för det politiska språket. Men tilltagande konfrontation och intimisering tycks vara mönstret. Utfrågningar och stora debatter får alltmer vika för dueller i en mängd tv-kanaler. Blogg och Twitter börjar ta plats - fast ännu inte så stor.
Vilka valkampanjer är bäst för demokratin? Valmötesföredragen, torgmötena och tv-utfrågningarna eller duellerna och twittrandet? Troligen är frågan fel ställd - som Carl Bildt brukar svara när han vill tala om något annat. I bästa fall utnyttjas nya kommunikationsvägar för demokratisk debatt. Fungerar de dåligt blir de forum för pajkastning och tom retorik.
