Vag gräns mellan fel och förändring

En lite trött truism är att språk ständigt förändras. Saker kommer ju och går hela tiden, och språklig stabilitet är detsamma som lik­stelhet. Påståendet är uttjatat, men representerar inte en åsikt utan ett faktum. Det är helt oberoende av huruvida vi uppskattar förändringarna eller inte.
Men vad innebär det att en språkförändring har inträtt? Något som också är ett faktum är att vi titt som tätt hör konstruktioner som inte tidigare beskrivits eller vi inte tidigare ens exponerats för.
En hel del av detta är dock vad man kan kalla produktionsfel, alltså rena felsägningar. Något händer på vägen mellan tanke och tal, antingen tungan eller hjärnan halkar snett, och så häver vi ur oss saker som vi, om vi skulle tillfrågas, inte ens själva tycker är rimligt. Sådant brukar normalt inte beskrivas som språkförändringar, lika lite som det är en förändring i modet om vi råkar ta på oss tröjan ut och in. (Exakt det hände en gång en yngre upplaga av mig själv, vilket fick en äldre person i min omgivning att spontant anta att ”det ska väl vara så nuförtin”.)
Misstag av denna typ kan leda till språkförändringar, men det är en annan sak. Någonstans på vägen måste några uppfatta det hela som något annat än just produktionsfel.

Första gången som jag noterade en förväxling mellan presens particip (ritade) och perfekt particip ­(ritande) var för några enstaka år sedan. Jag ­antog att det var just en felsägning. Sedan hörde jag det ett par gånger till, och började undra.
Så hörde jag på radion ”de blev frihets­berövande” två gånger från samma person, och inte mycket senare en terrorexpert som inte tyckte vi ”borde vara jätteförvånande” över det förhöjda riskläget, följd i samma sändning av tal om en naturkatastrof där ”sökandet efter saknande pågår”. I skrift kan man med lite tur hitta sådant som ”bemannande öppettider”.

Jag kan inte komma på att jag skulle ha sett detta kommenteras, så frågan uppstår förstås huruvida det är på riktigt eller ett rent hjärnspöke. Jag tror att vi alla vet att om man börjar lyssna eller titta efter något som man just fått påpekat för sig så ser man det överallt: ombeds vi observera ubåtar så dyker de genast upp i folks badkar, och efter att Palme sköts hade det plötsligt funnits dussintals skumma walkie-talkiemän i lönehelgens folkvimmel. Man måste med andra ord tygla sin egen fantasi en smula.
Så hur vet vi om sammanslagningen eller vacklan mellan de båda participerna är på riktigt? Språkförändringar dyker typiskt upp först i talspråk, men sådant är svårstuderat – om man vill spela in måste man ha folks med­givande, och då vet de ju om att de är avlyssnade och kan misstänkas anpassa sitt tal därefter. För att inte tala om hur mycket arbete som krävs för att sedan transkribera samtalen, vilket krävs för att göra dem sökbara så att de kan studeras ingående.
Genvägen brukar vara att titta på skrift, och då i första hand nyhetstext, eftersom sådan arkiveras och därmed är ­lättillgänglig. Men här blir problemet att vi inte har att göra med en ny form, utan två befintliga och ”legitima” former som sammanblandas. Därav följer att varje förekomst av -ande och -ade måste okulärinspekteras i sitt sammanhang för att man ska kunna avgöra vad som (troligen) var den avsedda.
Av dessa anledningar är jag osäker på om vi verkligen har att göra med en faktisk förändring. Skulle detta i framtiden visa sig vara sant, så hoppas jag förstås att ni inte glömmer var ni såg det först.

Alldeles oavsett så är det en lite oväntad reform. Genom att ha sett ett otal förändringar i en hel massa olika språk kan lingvisten bilda sig en uppfattning om vad som är ”normalt” och ”förväntat”, och mången nymodighet skulle kunna rubriceras just så. Den här sammanslagningen av presens och perfekt particip framstår dock inte för mig som riktigt ”förväntad” (i synnerhet som den saknar stöd i engelskan), och därför känns det som att det skulle behövas fler belägg för att ta den riktigt på allvar. Å andra sidan tyder väl upprepade före­komster från en och samma person av ”blev frihetsberövande” på något bortom en ren felsägning i stundens hetta. Men var går gränsen mellan det och en språkförändring i vardande? Det är inte lätt att veta.