Utan blåtira och brutet ben
För några år sedan översatte jag en samling moderna ryska sagor till svenska. Boken var skriven av levnadsfilosofen och barnboksförfattaren Sergej Sedov med illustrationer av hans vän, konstnären Leonid Tisjkov. På svenska fick den heta Drakar och dumskallar. Titeln anger tonen. Kortfattade anekdoter med inslag ur rysk folktradition, inplacerade i nutida vardag, absurda utsvävningar i ett hopkok av kungar, grodor, Förenta nationernas generalsekreterare, kosmiska monster och vanliga älskande. De sistnämnda hette Serjozja och Lena. De förekommer i sviten Sagor om kärlek, där de råkar ut för den ena hiskligheten efter den andra, men de klarar sig alltid eftersom ”de älskade varandra så mycket”.
Emellertid valde det svenska förlaget att utelämna ett uppslag. Det rörde sig om två korta historier. I den ena återges hur Lena och Serjozja minsann också grälade ibland och till och med tog till nävarna. En gång fick Serjozja en blåtira men råkade själv bryta benet på Lena. Därefter bar han henne i sina armar under en lång tid, ända tills benet var läkt. Han blev naturligtvis trött, men han ”tappade aldrig sin älskade i golvet …”. Den andra sagan skildrar hur Döden, som på ryska är en ”hon”, kommer för att hämta Lena. Serjozja erbjuder sig själv i stället, vilket resulterar i en kamp om lien. Till sist tröttnar Döden, som vet att det finns andra som väntar, och ger sig av. Lena och Serjozja fortsätter leva lyckliga. Illustrationerna återger dels hur Serjozja skriver en kärleksförklaring på Lenas gips, dels Döden ansikte mot ansikte, på ryska alltså en ”liekvinna”, med bildtexten ”Så ser hon ut – Döden”.
När man översätter barnlitteratur är man hänvisad till specifika normer som gäller i det egna samhället ifråga om synen på barn och barndom. Normerna är föränderliga och barnlitteratur genomgår därför hela tiden en anpassning som styrs av det som vi just nu anser vara lämpligt ur etisk-moralisk synvinkel. Anpassningen gäller såväl ord som bild; språket uttrycker kulturen.
Att bryta benet på sin fru eller brottas med Döden kan man uppenbarligen inte göra okommenterat i en bok som utges för barn i Sverige. Allra minst under rubriken Sagor om kärlek. Däremot kan man, som Pernilla Stalfelt gör i Våldsboken, i både text och bild återge en man som tar strupgrepp på sin hustru som i sin tur utbrister ”Jävla skitstövel!” Eftersom den boken uttalat handlar om våld passerar såväl bilden som humorn. Den uttalade pedagogiken går före outtalad mångtydighet. Där Sergej Sedov minimerar, förtydligar Pernilla Stalfelt. Han skapar kaos och hon inför ordning. Och jag viker mig, förundrad över krocken mellan barnlitteraturens poetik och översättarens praktik, där språket agerar kameleont i sin kulturella omgivning.
