Språkregler är som en snuttefilt

Som jag har varit inne på förut så har jag ett kluvet förhållande till fenomenet språkpoliser, trots (?) att jag skriver under en vinjett med just detta namn. Å ena sidan är det både kul och viktigt för oss språkintresserade att nörda ner oss i vad som är rätt och fel. Å andra sidan är språkpoliseri för många en ventil där de kan låta frustration över vad som helst pysa ut genom att rasa över skrivna felaktigheter. Vilket faktiskt gör hela företeelsen suspekt, för visst, språk är viktigt, men chilla en smula; det är inte på liv och död.

I samband med den här mindre trivsamma yttringen har jag märkt att många använder de språkregler som inpräntades i dem när de gick i grundskolan som omhuldade snuttefiltar. Och vad händer när en sådan snuttefilt tas bort? Tillvaron gungar; detta har ju skapat så många härliga tillfällen till gnäll och ilska genom åren, ska de inte få göra det längre?

Jag pratar om klassiker som större än mig. Enligt Språkrådet är, som de flesta vet, både större än mig och större än jag rätt. ”Tidigare har det varit en spridd uppfattning att det är uttryckssättet med subjektsform, större än jag, som skulle vara det enda korrekta”, skriver de i sin frågelåda. Tidigare, men alltså inte nu längre, till många språkpolisers förtret.

Eller varför inte ”felet” att utesluta infinitivmärket att i sammanhang som kommer få eller sluta röka. Som förstås är coola bananer enligt Språkrådet.

Som copywriter har det hänt att mina texter kommit tillbaka med anmärkningen ”man kan inte börja en mening med och”. Eftersom kunden alltid har rätt har jag formulerat om, trots att jag egentligen hade velat svara med något prejudicerande exempel från högtstående litteratur. If it’s good enough for August Strindberg och Selma Lagerlöf, it’s good enough for me, liksom.

När det kommer till kategorin ”båda varianterna är korrekta” finns det sjöar att ösa ur, exempelvis i morgon/imorgon och preposition följt av de/dem som. Något som är upprörande för cirka 92 procent av alla språkpoliser.

Med andra ord, språkregler som lärdes ut i skolorna förr i tiden har mjukats upp och förändrats, vilket som sagt inneburit mängder av förlorade möjligheter till härliga förebråelser för den språkpolisiärt lagda.

Eller har de verkligen gått förlorade? I princip alla av de mer hårdkokta språksnutarna jag sett härja på nätet vägrar att ta till sig språkliga regeländringar. Har de lärt sig att det är fel att säga längre än mig så kommer det vara så i evighet, amen. Vad än det där släpphänta och övertillåtande Språkrådet säger.

Apropå mindre charmerande tillrättavisningar, när uppstod otyget med att berätta att ”det heter faktiskt inte beklagar sorgen utan beklagar förlusten” för alla som (inte) vill höra på? Självklart kan man beklaga någons sorg. Om man vill det. Eller så beklagar man något annat i sammanhanget. Hursomhelst (för övrigt lika korrekt som hur som helst) är det inte läge att tjafsa om den saken när någon just har dött.