Språkbadet stänker på dig som läser
Förr eller senare var det oundvikligt. Nu språkbadar Sara Lövestam i Uganda.
Jag var såklart tvungen att ta ett dopp i Uganda. Alla som följt min besatthet av språket luganda förstod ju det, att jag förr eller senare skulle börja snegla på biljetter till Kampala.
I skrivande stund sitter jag i förorten Nansana, där jag språkbadar från morgon till kväll. Som vit person är jag en vandrande sevärdhet, särskilt i det fattiga område där min kontaktperson bor, och precis som i andra afrikanska länder jag besökt följs jag av utropet ”muzungu!”. Ordet, som betyder ”vit, västerländsk person”, sägs enligt populär etymologi härstamma från swahilins ord för ’snurrig’ (-zunguzungu) vilket tidvis stämmer väl överens med mitt yrvakna beteende när jag ställer om från ett vintersömnigt Stockholm till Kampalas myller av gatubutiker, kaotiska strömmar av tutande taximotorcyklar, dånande reklam, överlastade pakethållare, vägar kantade av lösdrivande hundar, getter och höns, försäljare med lass på huvudet, uniformsklädda barn på lastbilsflak och stadstuppar som börjar gala klockan fem.
Språket har tagit mig hit. Därför säger jag till alla främlingar som kommer fram och vill prata att jag inte kan engelska (vilket här vanligen kallas luzungu, det vill säga språkprefixet lu- kombinerat med morfemet -zungu i muzungu) utan bara svenska och luganda. Det kommer så naturligt att det inte känns som en lögn, för varför skulle jag vara engelsktalande i mitt språkbad? För varje dag blir jag bättre på att säga att maten är god, fråga om pris, svara på tilltal och framför allt att urskilja ord ur samtalen runt omkring. På minibussen som här kallas taxi förstår jag att kvinnan bredvid mig pratar om ett barn, att det gör ont, att hon ska prata med någon, att det är ett stort problem. Min kontaktperson fyller i luckorna: Kvinnan är i skilsmässa och mannen hotar med att ta hennes barn.
Jag och kontaktpersonen pratar svenska, för hon har bott i Sverige i två år och jag har varit hennes lärare. Nu är rollerna omvända och vi pratar obehindrat svenska om allt vi ser och hör omkring oss, övertygade om att ingen annan kan språket. Ungefär som kvinnorna på Entebbe flygplats som satt och pratade om mig, övertygade om att jag inte kunde språket.
Jag stämmer träff med en professor på Makerere university med motiveringen att jag vill skriva en nybörjargrammatik om luganda på svenska, vilket jag vill. Han påpekar inte att det ju var dristigt av en som mest kan säga ”god morgon” och ”vad gör du”, utan tillstår generöst att jag verkar vara helt rätt person för en sådan uppgift. Det finns ingen grammatikbeskrivning av luganda på svenska vad han vet, säger han, och tillägger: Det finns inte på luganda heller. Vill man läsa om luganda måste man läsa på engelska.
”Lugandan och det femtiotal andra stamspråk som finns i Uganda betraktas som främst talspråk”
Professorn informerar mig bland annat om att ordet som min vän stavar kilunji egentligen stavas kirungi. Sammanblandningen är begriplig, eftersom r och l är utbytbara i luganda (ofta uttalas båda som ett mellanting, en så kallad flapp) och ji och gi båda uttalas ”dji”. I Uganda går man i skolan på engelska, och med tanke på det är det inte konstigt att folk i allmänhet stavar sin luganda lite som de vill. Ordet för ’ris’ stavas mucere informerar min vän och messar sekunden senare frågan om jag vill ha muchere.
Det är tydligt att lugandan och det femtiotal andra stamspråk som finns i Uganda betraktas som främst talspråk, medan engelskan står för bildning. Barnen som flockas kring mig och ekar ”muzungu” kiknar av skratt när jag kan svara dem på deras eget språk (en pojke blir så överväldigad att han gör korstecken), men nästan lika förvånade blir de när de får veta att barnen i Sverige går i skolan på svenska. Jag skänker en tanke till Tanzanias tidigare president Julius Nyerere som genomförde att alla barn i Tanzania skulle gå i skolan på swahili. Den som vill och har resurserna för att stärka ett språk kan stärka ett språk.
Själv hoppas jag att jag stärker lugandan en gnutta, på mitt sätt. När det regnar på prästen stänker det på klockaren, brukade min mormor säga. När en skribent språkbadar skvätter det i tidningen.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Läsarna säger ifrån på skarpen
Våga fråga för att hitta rätt i okänd terräng
Mina geniknölar får allt tjockare skinn
Jag var såklart tvungen att ta ett dopp i Uganda. Alla som följt min besatthet av språket luganda förstod ju det, att jag förr eller senare skulle börja snegla på biljetter till Kampala.
I skrivande stund sitter jag i förorten Nansana, där jag språkbadar från morgon till kväll. Som vit person är jag en vandrande sevärdhet, särskilt i det fattiga område där min kontaktperson bor, och precis som i andra afrikanska länder jag besökt följs jag av utropet ”muzungu!”. Ordet, som betyder ”vit, västerländsk person”, sägs enligt populär etymologi härstamma från swahilins ord för ’snurrig’ (-zunguzungu) vilket tidvis stämmer väl överens med mitt yrvakna beteende när jag ställer om från ett vintersömnigt Stockholm till Kampalas myller av gatubutiker, kaotiska strömmar av tutande taximotorcyklar, dånande reklam, överlastade pakethållare, vägar kantade av lösdrivande hundar, getter och höns, försäljare med lass på huvudet, uniformsklädda barn på lastbilsflak och stadstuppar som börjar gala klockan fem.
Språket har tagit mig hit. Därför säger jag till alla främlingar som kommer fram och vill prata att jag inte kan engelska (vilket här vanligen kallas luzungu, det vill säga språkprefixet lu- kombinerat med morfemet -zungu i muzungu) utan bara svenska och luganda. Det kommer så naturligt att det inte känns som en lögn, för varför skulle jag vara engelsktalande i mitt språkbad? För varje dag blir jag bättre på att säga att maten är god, fråga om pris, svara på tilltal och framför allt att urskilja ord ur samtalen runt omkring. På minibussen som här kallas taxi förstår jag att kvinnan bredvid mig pratar om ett barn, att det gör ont, att hon ska prata med någon, att det är ett stort problem. Min kontaktperson fyller i luckorna: Kvinnan är i skilsmässa och mannen hotar med att ta hennes barn.
Jag och kontaktpersonen pratar svenska, för hon har bott i Sverige i två år och jag har varit hennes lärare. Nu är rollerna omvända och vi pratar obehindrat svenska om allt vi ser och hör omkring oss, övertygade om att ingen annan kan språket. Ungefär som kvinnorna på Entebbe flygplats som satt och pratade om mig, övertygade om att jag inte kunde språket.
Jag stämmer träff med en professor på Makerere university med motiveringen att jag vill skriva en nybörjargrammatik om luganda på svenska, vilket jag vill. Han påpekar inte att det ju var dristigt av en som mest kan säga ”god morgon” och ”vad gör du”, utan tillstår generöst att jag verkar vara helt rätt person för en sådan uppgift. Det finns ingen grammatikbeskrivning av luganda på svenska vad han vet, säger han, och tillägger: Det finns inte på luganda heller. Vill man läsa om luganda måste man läsa på engelska.
”Lugandan och det femtiotal andra stamspråk som finns i Uganda betraktas som främst talspråk”
Professorn informerar mig bland annat om att ordet som min vän stavar kilunji egentligen stavas kirungi. Sammanblandningen är begriplig, eftersom r och l är utbytbara i luganda (ofta uttalas båda som ett mellanting, en så kallad flapp) och ji och gi båda uttalas ”dji”. I Uganda går man i skolan på engelska, och med tanke på det är det inte konstigt att folk i allmänhet stavar sin luganda lite som de vill. Ordet för ’ris’ stavas mucere informerar min vän och messar sekunden senare frågan om jag vill ha muchere.
Det är tydligt att lugandan och det femtiotal andra stamspråk som finns i Uganda betraktas som främst talspråk, medan engelskan står för bildning. Barnen som flockas kring mig och ekar ”muzungu” kiknar av skratt när jag kan svara dem på deras eget språk (en pojke blir så överväldigad att han gör korstecken), men nästan lika förvånade blir de när de får veta att barnen i Sverige går i skolan på svenska. Jag skänker en tanke till Tanzanias tidigare president Julius Nyerere som genomförde att alla barn i Tanzania skulle gå i skolan på swahili. Den som vill och har resurserna för att stärka ett språk kan stärka ett språk.
Själv hoppas jag att jag stärker lugandan en gnutta, på mitt sätt. När det regnar på prästen stänker det på klockaren, brukade min mormor säga. När en skribent språkbadar skvätter det i tidningen.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Läsarna säger ifrån på skarpen
Våga fråga för att hitta rätt i okänd terräng
Mina geniknölar får allt tjockare skinn
