Skräcken kryddar anrättningen
Att skriva en medryckande text om påsksill är första gången en solig söndagspromenad, femte gången en Golgatavandring. Så vad gör en uppgiven matskribent? Anmäler sig till en skräckskrivarkurs, förstås. Närmare bestämt en termins kvällskurser på Medborgarskolan för skräckmästaren Anders Fager.
Likheterna med matskriverier visade sig vara slående. Precis som när det gäller alla texter är det naturligtvis viktigt att hitta en dramaturgi.
Redan innan jag gick kursen älskade jag skräckgenren för dess tilltro till berättelsens makt. Men det finns andra, mindre självklara beröringspunkter. Att skriva om mat och skräck handlar i hög grad om att beskriva det obeskrivliga. Att få läsarnas puls att rusa eller deras munnar att vattnas kräver likartade tekniker.
Blev jag en bättre matskribent? Det kan bara mina läsare avgöra. Men jag har hittat skrivglädjen igen. Och jag tror att jag lärde mig att bli mer subtil och lita mer på läsarnas förmåga att själva fylla ut tomrummen i berättelsen. Att utelämna oväsentliga detaljer ger ett högre tempo och mer flyt i texten. Nackdelen är förstås att jag sover sämre på nätterna. Insikten om att vandöda luktar precis som tusenåriga ankägg lämnar mig ingen ro.
