Så ser språket ut i barnens serier
För många barn börjar läsningen med tecknade serier. Men i språket finns stora skillnader, skriver Olle Josephson.
Barnen måste läsa. Inget är vi mera överens om. Kanske hellre Tordyveln flyger i skymningen än Dagbok för alla mina fans. Men viktigast är ändå att dom alls läser. Det vidgar världsbilder och språkliga register.
Serier är bättre än ingenting alls. Hur ser det ut i tre mycket vanliga serier i 8–9-åringsläsning: Hundmannen, Kalle Anka och Bamse?
Hundmannen är en film, men framför allt en rad bästsäljande serieböcker av amerikanen Dav Pilkey – svensk översättare är Björn Wahlberg.
Det hör till saken att Pilkey också är författare till den spridda bokserien Kapten Kalsong (Captain Underpants), präglad av absurditeter, dråplig situationskomik och högt tempo. Språket i dom – åtminstone i Wahlbergs översättning – parodierar en utredande, förment objektiv vuxen sakprosa med ord och fraser som till skillnad från, ingen önskan att, förmögenheten låg i läkemedelsbranschen etcetera.
Leken med vuxenprosans schabloner signalerar ironisk distans. Den absurda slapstickhumorn återkommer i Hundmannen. Men språket ligger längre bort från vad som kan kallas normal skriftspråklighet. Bilden gäller; många rutor är ordlösa. Replikerna är korta, och vanligast är utrops- och uppmaningsmeningar: ”Kolla, Percy!”, ”Buäääää!!”,”Äsch, lägg av kompis!”, ”Stick iväg!”, ”Blä! Äckligt!”
Ett grovt men ganska bra mått på skriftspråklighet är andelen meningar som har formen av vanliga påståendesatser – den satsform som helt dominerar traditionellt skriftspråk. Visst finns sådana satser i Hundmannen: ”Jag måste gå på toa”, ”Jag kan hålla i dina ballonger medan du gräver.” Men dom är inte fler än cirka 20 procent av samtliga satser.
Det ironiska, vuxenparodierande ordval som är vanligt i Kapten Kalsong kan också dyka upp någon enstaka gång: ”Vilka massiva biceps! Muskler av stål!! Vilka markerade höga kindben.”
”Ett kreativt, lätt tillrättalagt vuxenspråk av något gammaldags slag”
I en Kalle Anka-pocket från 2025 möter något annat. Här lyckas ofta översättaren Stefan Diös åstadkomma ett kreativt, lätt tillrättalagt vuxenspråk av något gammaldags slag (se Språktidningen 7/2023). Det är välfyllda pratbubblor i nästan varje ruta. Seriefigurerna kommenterar och argumenterar, gärna med ett individualiserat språk. ”Där ska du lära dig finansens hemligheter, ekonomins underverk, pengarnas poesi!” yrar Farbror Joakim med skriftspråkliga genitivkonstruktioner i retoriskt tretal. Också i Kalle Anka är flertalet meningar något annat än vanliga påståendesatser. Men utrops- och uppmaningsmeningar är ofta utbyggda till ganska komplicerade satser: ”Berätta om den där gången då du fann en diamantgruva under en guldgruva, som sedan blev en översvämmad oljesjö!”
Kalle Anka har ibland hyllats för att ha berikat svenskan med roliga ord som Långtbortistan och läskeblask. Men viktigare är nog den rika förekomsten av en smula ålderdomliga, litterära ord och fraser: ”min unga vän”, ”en blygsam bakgrund”, ”var diskret!”, ”en serie oförutsägbara händelser”, ”faktum är att grunden är mycket enkel”. Det påminner något om Kapten Kalsong, men effekten är inte ironiskt distanserande utan mer skämtsamt personbeskrivande.
Hos Bamse finns knappast detta ordval. Där möter ett vardagsspråk som nästan skulle kunna vara barnens eget. Delvis är väl orsaken att dom enkla berättelserna har en något yngre målgrupp än Hundmannen och Kalle Anka. Fast Bamseserierna är inte sällan den första läsningen på egen hand för sju-, åttaåringar. Bamsespråket liknar bilderboksspråk eller enkelt kapitelboksspråk. Inte minst beror det på ofta återkommande infällda textrutor där en berättare binder ihop och kommenterar innehållet: ”Nästa morgon vaknar Bamse sent. Men han tycks inte ha bråttom till jobbet.” Det gör det lättare att högläsa Bamse än både Kalle Anka och Hundmannen.
Bara i Bamse är påståendesatsen vanligaste meningstyp. Naturligtvis kan Bamse och hans vänner ställa frågor och ropa ”Hjälp!”. Men dom talar gärna till varandra med fullständiga påståenden:
– Du brukar inte vara så pigg på äventyr!
– Om det handlar om att rädda min pojke så är jag det.
För att sammanfatta: vilka skriftspråksregister möter alltså läsarna av dom tre serierna?
Hundmannen: Dom ganska fria och varierade skriftspråkskonventionerna för att återge interjektioner, invektiv och kraftfulla uppmaningar – samt ett och annat knäppt vuxenord.
Kalle Anka: En utvecklad dialog som skämtsamt anspelar på ett något ålderdomligt men kreativt litteraturspråk.
Bamse: Ett vardagsspråk för att bygga enkla berättelser.
Det vore roligt att veta i vad mån detta sätter spår i läsarnas eget skriftspråk. Kan någon låg- eller mellanstadielärare tala om hur det ser ut när tioåringen fritt får skriva en berättelse?
Barnen måste läsa. Inget är vi mera överens om. Kanske hellre Tordyveln flyger i skymningen än Dagbok för alla mina fans. Men viktigast är ändå att dom alls läser. Det vidgar världsbilder och språkliga register.
Serier är bättre än ingenting alls. Hur ser det ut i tre mycket vanliga serier i 8–9-åringsläsning: Hundmannen, Kalle Anka och Bamse?
Hundmannen är en film, men framför allt en rad bästsäljande serieböcker av amerikanen Dav Pilkey – svensk översättare är Björn Wahlberg.
Det hör till saken att Pilkey också är författare till den spridda bokserien Kapten Kalsong (Captain Underpants), präglad av absurditeter, dråplig situationskomik och högt tempo. Språket i dom – åtminstone i Wahlbergs översättning – parodierar en utredande, förment objektiv vuxen sakprosa med ord och fraser som till skillnad från, ingen önskan att, förmögenheten låg i läkemedelsbranschen etcetera.
Leken med vuxenprosans schabloner signalerar ironisk distans. Den absurda slapstickhumorn återkommer i Hundmannen. Men språket ligger längre bort från vad som kan kallas normal skriftspråklighet. Bilden gäller; många rutor är ordlösa. Replikerna är korta, och vanligast är utrops- och uppmaningsmeningar: ”Kolla, Percy!”, ”Buäääää!!”,”Äsch, lägg av kompis!”, ”Stick iväg!”, ”Blä! Äckligt!”
Ett grovt men ganska bra mått på skriftspråklighet är andelen meningar som har formen av vanliga påståendesatser – den satsform som helt dominerar traditionellt skriftspråk. Visst finns sådana satser i Hundmannen: ”Jag måste gå på toa”, ”Jag kan hålla i dina ballonger medan du gräver.” Men dom är inte fler än cirka 20 procent av samtliga satser.
Det ironiska, vuxenparodierande ordval som är vanligt i Kapten Kalsong kan också dyka upp någon enstaka gång: ”Vilka massiva biceps! Muskler av stål!! Vilka markerade höga kindben.”
”Ett kreativt, lätt tillrättalagt vuxenspråk av något gammaldags slag”
I en Kalle Anka-pocket från 2025 möter något annat. Här lyckas ofta översättaren Stefan Diös åstadkomma ett kreativt, lätt tillrättalagt vuxenspråk av något gammaldags slag (se Språktidningen 7/2023). Det är välfyllda pratbubblor i nästan varje ruta. Seriefigurerna kommenterar och argumenterar, gärna med ett individualiserat språk. ”Där ska du lära dig finansens hemligheter, ekonomins underverk, pengarnas poesi!” yrar Farbror Joakim med skriftspråkliga genitivkonstruktioner i retoriskt tretal. Också i Kalle Anka är flertalet meningar något annat än vanliga påståendesatser. Men utrops- och uppmaningsmeningar är ofta utbyggda till ganska komplicerade satser: ”Berätta om den där gången då du fann en diamantgruva under en guldgruva, som sedan blev en översvämmad oljesjö!”
Kalle Anka har ibland hyllats för att ha berikat svenskan med roliga ord som Långtbortistan och läskeblask. Men viktigare är nog den rika förekomsten av en smula ålderdomliga, litterära ord och fraser: ”min unga vän”, ”en blygsam bakgrund”, ”var diskret!”, ”en serie oförutsägbara händelser”, ”faktum är att grunden är mycket enkel”. Det påminner något om Kapten Kalsong, men effekten är inte ironiskt distanserande utan mer skämtsamt personbeskrivande.
Hos Bamse finns knappast detta ordval. Där möter ett vardagsspråk som nästan skulle kunna vara barnens eget. Delvis är väl orsaken att dom enkla berättelserna har en något yngre målgrupp än Hundmannen och Kalle Anka. Fast Bamseserierna är inte sällan den första läsningen på egen hand för sju-, åttaåringar. Bamsespråket liknar bilderboksspråk eller enkelt kapitelboksspråk. Inte minst beror det på ofta återkommande infällda textrutor där en berättare binder ihop och kommenterar innehållet: ”Nästa morgon vaknar Bamse sent. Men han tycks inte ha bråttom till jobbet.” Det gör det lättare att högläsa Bamse än både Kalle Anka och Hundmannen.
Bara i Bamse är påståendesatsen vanligaste meningstyp. Naturligtvis kan Bamse och hans vänner ställa frågor och ropa ”Hjälp!”. Men dom talar gärna till varandra med fullständiga påståenden:
– Du brukar inte vara så pigg på äventyr!
– Om det handlar om att rädda min pojke så är jag det.
För att sammanfatta: vilka skriftspråksregister möter alltså läsarna av dom tre serierna?
Hundmannen: Dom ganska fria och varierade skriftspråkskonventionerna för att återge interjektioner, invektiv och kraftfulla uppmaningar – samt ett och annat knäppt vuxenord.
Kalle Anka: En utvecklad dialog som skämtsamt anspelar på ett något ålderdomligt men kreativt litteraturspråk.
Bamse: Ett vardagsspråk för att bygga enkla berättelser.
Det vore roligt att veta i vad mån detta sätter spår i läsarnas eget skriftspråk. Kan någon låg- eller mellanstadielärare tala om hur det ser ut när tioåringen fritt får skriva en berättelse?
