Nu jubilerar ankan!

Långtbortistan, Ankapulco, läskeblask och kvadriljoner kvack. I Ankeborg kryddas språket med humor och näbbigt blommiga idiomatiska uttryck som kan få vilken språknörd som helst att fnittra lätt. Som Joakim von Ankas förvånade ”Vid alla virvlande valutakurser!”

– Språket ska vara en blandning av nyskapande och tradition, skämt och allvar, fantasi och verklighet, säger Stefan Diös som har gett Kalle Anka och hans vänner svenskt kvackande sedan 1985.

Serier är något speciellt. Även om texten är betydelsebärande så bär bilden det allra mesta av innehållet. Kommunikationen är oerhört komplex just för att den är en kombination av text och bild. Vilken ruta ska man börja med? Vilken pratbubbla i rutan kommer först?

– Om inte flödet är naturligt så tappar man kontakten med hela berättelsen, säger Fredrik Strömberg, serieforskare vid Malmö universitet och lärare på Serieskolan utanför Malmö.

Han beskriver serier som en egen konstform med helt andra premisser än till exempel barnböcker eller tecknad film. Inte minst för det unika sättet att använda pratbubblor – också för annat än dialog.

– Det finns ju inget ljud i serier. Därför blir det mycket onomatopoetiska – ljudhärmande – grejer.

Det förklarar alla typiska kvack, plask och krasch. Och inte minst de känslomässiga interjektioner som ankeborgarna strösslar pratbubblorna med, som hrrumpf, gulp, flämt och grrr.

Själva typografin är en del av kommunikationen. Hur något sägs kan markeras med versaler, fetstil eller ett större typsnitt. Ett ord kan till och med tona bort när någon figur kommer av sig: ”Oj, en ele f a n…”

Också formen på pratbubblan ger information. En streckad linje kan visa att en person viskar. Droppar av is kan signalera att personen säger något kyligt. Och en bubbla av eldsflammor kan markera ilska.

– Att skapa seriemanus är konsten att stryka ord. Går det att säga något med en blick eller en sned mun i bilden, så ska det bort ur texten. ”Show, don’t tell” är det som gäller, säger Fredrik Strömberg.

När Kalle Anka & C:o hade premiär i september 1948 – för exakt 75 år sedan – blev det starten för serietidningen som brett fenomen i Sverige.

– Det är svårt att överdriva Kalle Ankas betydelse i Sverige både populärkulturellt och för serietidningen som sådan, säger Fredrik Strömberg.

Världens mest älskade anka är en lättkränkt figur med stort hjärta. Han ställer ofta till det för sig själv (och andra), men vinner nästan lika ofta som han misslyckas. Och trivs bäst med en läskeblask hemma i fåtöljen på Paradisäppelvägen.

Men i början var det inte alls självklart att ge ut serier för barn. Det ansågs fult, ja, till och med skadligt, för läsivern. För att verkligen förmedla ett korrekt språk gick uppdraget att översätta Walt Disneys värld till svenska 1948 till den välrenommerade experten på barnlitteratur, Axel Norbeck.

Även han var skeptisk i början, men skrev faktiskt senare i ett utlåtande:

”I våra dagar talas det mycket om d. s. k. seriernas och serieböckernas dåliga inflytande på barnen, och denna klagan torde i vissa fall vara berättigad. Men man får därvid lägga märke till, att dessa serier i och för sig genom kombinationen bild och ord inte är av ondo utan tvärtom är en för unga läsare lycklig sammanställning. […] I seriehäftena Kalle Anka & C:o […] finns ingenting rått, fult eller fördummande. Där framträder i stället en stilla och fin humor med en underton av hjärtats godhet.”

1957 tog akademikerparet Per Anders och Maibrit Westrin i Lund över Ankeborgssnacket och fortsatte till 1981. Det var under deras tid som klassikerna läskeblask och Långtbortistan etablerades – ord som nått långt utanför Ankeborgs stadsgränser.

Läskeblask lär ha blivit till när ankorna druckit mousserande vin i någon italiensk Kalle Anka-serie. Sådant gick ju inte för sig i en svensk serietidning för barn!

Långtbortistan skapades för att markera en avlägsen plats. På 1960- och 70-talen var det en trend i Disneys seriemanus att inte peka ut riktiga platser. För att inte riskera att trampa någon på tårna skulle äventyren utspela sig i en fantasivärld. Brasilien kunde till exempel bli Salabrien i stället.

Serier avspeglar den verklighet de är skapade i, så som samhället såg ut då, menar Fredrik Strömberg. Ankeborg är inte Sverige, utan ett klassamhälle som på många sätt är kvar i det amerikanska Duckburg i Calisota som serieskaparen Carl Barks formade det från 1940-talet och framåt.

I nyare serier följer vissa tecknare med samhällsutvecklingen och låter Knattarna använda datorer och mobiltelefoner medan andra, som Carl Barks arvtagare Don Rosa, med flit permanentat sina serier till mitten av 1950-talet.

Varenda nyskapad serie måste godkännas av Disney: innehållet, teckningarna och textningen i pratbubblorna.

– Det ska vara konsekvent, annars slår man hål på hela konceptet. Vår svenska Bamsetidning har kunnat utvecklas mer in i modern tid än vad Disneys rättigheter tillåter. Men även tidiga serier av Rune Andreasson, skaparen av Bamse, innehöll stereotyper, till exempel kring hur färgade personer gestaltades, påpekar Fredrik Strömberg.

Själv minns jag den snälla kinesen, Gu Ling, som ankorna träffade i ett av sina äventyr, och skurken Fu Ling – exempel på rasistiska stereotyper som knappast skulle platsa i dagens Ankeborg.

Tidningen Kalle Anka & C:o bjuder på en mix av gamla repriser och helt nyskrivna äventyr. Liksom sina föregångare är översättaren Stefan Diös noga med att språket ska vara brett, roligt och innehålla både svåra ord och idiomatiska uttryck.

– Vi får ibland kritik, kanske berättigad, för att språket kan upplevas lite gammaldags och högtravande, säger han.

Ungefär en tredjedel av Stefan Diös arbete gäller just modernisering av repriser. Då kan gamla onödiga artighetsformer rensas bort, som när Kalle tilltalas herr Anka och ni.

– Däremot är farbror Joakim fortfarande herr von Anka eller direktören och tilltalas med ni, liksom borgmästaren. Det ska synas i språket att de är pampar och behandlas med värdighet.

Språket ska följa med utvecklingen men inte för fort, menar han. Tidningen ska kunna läsas med behållning tio år senare. Modeord kanske inte överlever, som skejtboard.

– Det hette rullbräda när jag var barn och när det engelska ordet skateboard kom envisades jag med rullbräda tills skejtboard kom med i Svenska Akademiens ordlista, SAOL.

Men visst finns det plats för nyskapande också, till exempel teknikprylar som Stefan Diös och översättarkollegan och Kalle Anka & C:o-redaktören Kaija Olausson gärna kallar ajfån, fejsburk och instakvack.

I STEFAN DIÖS Ankeborg, på hemmakontoret i Bromma, stryker katten Sixten runt benen – betydligt gulligare än Musse Piggs antagonist Svarte Petter.

När Språktidningen hälsar på ska Stefan Diös just börja med jubileumsnumret – det 3 513:e numret av Kalle Anka & C:o sedan starten 1948! Han visar startsidan till en av de specialskrivna serierna som ska få svensk text (i det här fallet från engelska men ofta också från nederländska).

– Det viktiga är inte att översätta ordagrant utan att språket passar i sammanhanget. Svängrum för improvisationer ingår i mitt jobb. Ju mer bokstavligt en text översätts, desto sämre blir ofta resultatet.

Han frågar sig i stället: ”Vad vill författaren säga här?” Och sedan: ”Hur uttrycker man det på svenska?”

– Egentligen vill jag inte kalla mig översättare; det handlar snarare om att skriva svensk text som passar ihop med Kalle Ankas stil och seriens innehåll.

Det som står i en bubbla måste stämma överens med nästa så att hela serien hänger ihop. Och helst vara konsekvent från serie till serie över tid – och fånga figurernas personlighet och språkbruk. ”Vad skulle den här figuren säga i den här situationen?”

Långbens höhö och uschiamej står till exempel i skarp kontrast till hans hyperintelligenta brorson Gilbert i doktorshatt som anstränger sig för att tala oerhört svårt och vetenskapligt.

– Jag skriver alltid dialogen först för att få flyt och lämnar luckor för kluriga namn, skyltar, ordvitsar och idiomatiska uttryck. Sedan går jag tillbaka och klurar, försöker få till något listigt och roligt. Det är sådant som tar tid! Allra längst tid tar serietiteln som ska vara fyndig, ha anknytning till innehållet – och inte ha använts förut.

En fullfjädrad finess är ankifieringar av namn och platser, som semesterorten Ankapulco, flygplatsen Anklanda, det forntida riket Näbbylonien eller stadsdelen Kvackeberg.

– Missar jag en ordvits i en ruta så kanske det går att få in en någon annanstans. Ank- och kvack- är de lättaste sätten att ankifiera – men kan ibland vara ett slöhetstecken, säger han.

Namn ska gärna vara lite fyndiga, som perukhandlaren Per Ukén, den argsinta R. Agata, den japanska professorn Uto Leta, skattmasen U.T. Sug, skurken T. Juv och så vidare. Varuhuset kan heta Snåhléns, och den stora rockartisten Bosse Sprängsten. Ja, ni fattar.

Och så alla galna idiomatiska uttryck som fäster läsarens uppmärksamhet vid berättelsen och gör dem extra roliga.

Handlar det om pälstjuvar så måste det förstås stå något om att ”ge tjuvarna på pälsen”. Och ”fula fiskar” är en självklarhet om skurkarna kapsejsar på sjön. Men ibland är det riktigt knepigt att hitta rätt idiom.

– Allitterationer är en genväg till kul idiomatiska uttryck men ska helst ha med historien att göra!

Ett välanvänt idiom i Ankeborg är alla varianter av ”Milda Matilda” för att utrycka förvåning. Som när Björnligan ropar ”Milda mutkolv!” eller någon klämmer i med ”Milda mesangafflar” på sjön.

Att just Stefan Diös fick äran att ta hand om ”ankeborgskan” berodde på att han klagade på språk och manus hos förlaget i början av 1980-talet. Detta gjorde han som sekreterare i ankistförbundet NAFS(k), som ägnar sig åt ankism, alltså intresset för och vetenskapen om allt som rör Kalle Anka.

Carl Barks original var ofta vitsiga och därmed krävande att översätta. Efter paret Westrins pensionering blev serierna tråkigare. Manusen saknade ofta språkliga utsmyckningar för att lättare kunna funka i olika länder. Det gav översättarna stort utrymme men krävde sin ”ankeborgare”.

– Man tappade den historik som kommer med specialintresset för det ankeborgska universumet. Nörderiet. Jag är inte filosofie doktor i språk men jag kan Kalle Anka, säger Stefan Diös.

Numera har manusen blivit fyndigare igen – och vissa äventyr utspelar sig i Sverige. Ankorna har till exempel besökt både Bokmässan i Göteborg och Eurovision i Malmö.

I dag är Kalle Anka & C:o Sveriges äldsta utkommande serietidning.

– Vi har en trogen läsarskara, särskilt bland barn och nostalgiska vuxna, och försöker hela tiden anpassa oss till förändringar i medielandskapet, säger Anna Bergström, redaktionell projektledare på förlaget Story house Egmont.

Ankeborg är en fantastisk plats där vad som helst kan hända – och ofta gör det också.

Grattis och kvack, kära Kalle!

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.