Så följs en tråd mellan två språk

Michal Sobol, ur samlingen PULSARY*:

Czapla siwa
A potem widzisz lód i jedną
skuloną czaplę, esencję
krajobrazu, na który nie musisz
już patrzeć. Dlatego oczy
szerzej otwierają się
na zamarzniętą rzekę i dzieci
na łyżwach. I przez chwilę
wolno wierzyć w podziemny drut
łączący to miejsce z tym pierwszym,
dopóki nie odfrunie czapla.

Vi har en dikt om naturen, skriven på fri vers, utan rim och meter. Den består av tio rader som rymmer tre meningar. Det är slående att den första och den sista inleds med bindeord (konjunktion): A, som betyder ’men’ eller ’och’; I, som betyder ’och’. Vi förs rakt in i ett skeende och följer fågelskådarens (poetens) blick. Han duar oss och presenterar huvudpersonen, protagonisten: en häger.

Själva titeln har formen av ett artnamn. Vad ska dikten heta på svenska? I polskan finns inte species – tvånget att välja mellan obestämd och bestämd form. Ska den då heta Häger eller Gråhäger; En häger eller Hägern?

I polskan bär substantivet ett obligatoriskt genus, som också är dess kön. Slutar det på -a är det femininum. Czapla, som uttalas ungefär ”tschapla”, är alltså en ’hon’, inte en ’han’ eller ’den’.

Polska verb böjs med personändelser: i diktens tredje ord, widzisz, betyder -sz ’du’ – ’du ser’; musisz betyder ’du måste’. Verbet otwierać się betyder ’öppna sig’, ’öppnas’; otwierają się är tredje person pluralis: ’de (ögonen) öppnar sig’.

Adverbet wolno är däremot opersonligt och betyder ’det går’, ’ man får’; wolno wierzyć, ’det går an att tro’.

Polska blir på så vis oftast flera ord på svenska, som är ett mer analytiskt, mindre syntetiskt språk än polska. Svenskan tenderar alltså att markera grammatiska relationer med partiklar, ordföljd och liknande, snarare än med ordböjning.

En dramatisk skillnad mellan språken är just ordföljden. På grund av polskans tvingande val av kasus – nominativ, genitiv etcetera – är valet av plats i satsen för substantiv, adjektiv och pronomen desto friare. Och nu inträffar den största översättningssvårigheten, ett ofrånkomligt misslyckande: det sista ordet. Här återkommer hjälten (hjältinnan) – hägern. Eftersom czapla är nominativformen – subjektskasus – står det poeten fritt att placera det på rätt plats, som sista ord. Men vad ska jag, ”härmaren”, göra åt det? Ska jag skriva: ’så länge den inte har flugit upp, hägern.’? Nej, det blir för långt; att översätta är en ekonomisk hantering.

Till sist: en berikande möjlighet i svenskan är sammansättningen. I dikten står det: dzieci na łyżwach, ’barn’, eller ’barnen på skridskor’. Vilket går att minska från tre ord till ett: ’skridskobarnen’. Och nog ska jag välja den bestämda formen, som för blicken närmare föremålet? För att bättre följa poetens panorering mot något som vill likna en uppenbarelse.

Hägern
Men sedan ser du isen och en
hopkurad häger, kärnan i
landskapet som du inte behöver
titta på längre. Därför öppnar sig
ögonen vidare mot
den istäckta floden och
skridskobarnen. Och för en stund
kan du tänka dig en underjordisk tråd
mellan det här stället och det första,
så länge hägern står kvar.

Anders Bodegård är översättare från polska och franska till svenska.