Pluralen som är min gräddnougat

Ni vet hur man lätt får en liten favorit? Om någon öppnar en Aladdin-ask vet man vilken chokladbit man troligen kommer att ta. När ett barn ska välja godnattsaga finns det en som väljs mer frekvent. Man har sett över utbudet och utvecklat en preferens. Så är det med mig och substantivets deklinationer.

Först en snabbgenomgång, för den som inte redan sett över utbudet av deklinationer:

Deklination 1: Får -or som pluraländelse. En höna, flera hönor

Deklination 2: Får -ar som pluraländelse. En stolle, flera stollar

Deklination 3: Får -er som pluraländelse. En ligist, flera ligister

Deklination 4: Får -r som pluraländelse. En studie, flera studier

Deklination 5: Får -n som pluraländelse. Ett piano, flera pianon

Deklination 6: Får ingenting som pluraländelse! Ett tomrum! Ett får, flera får

Med tanke på mina utropstecken ovan kan man kanske tro att det är deklination 6 som är min favorit. Den har mycket som talar för sig, inte minst hur twisten att skippa pluraländelse får en att ifrågasätta pluraländelsernas hela existens. Den är lite rebellisk. Man ser liksom de andra deklinationerna förorättat peka på deklination 6 och utbrista: Han slipper ju!

Och jag har faktiskt haft deklination 6 som en favorit, ända sedan jag som åttaåring upptäckte att det fanns vissa ord som ”blev samma om det var flera” (ingen hade berättat för mig om grammatik än, så jag hade inte vokabulären). Även som sfi-lärare har det varit roligt att, år efter år, informera eleverna om denna anomali bland pluralböjningar, se deras häpna glädje när de inser att det finns ord som de slipper böja i obestämd pluralform.

Men häromdagen ställde deklination 6 till det lite för mig. Jag hade skrivit i en roman: ”[jag] hör tunnelbanans sista tåg rulla förbi med tjugo minuters mellanrum.” Redaktörens kommentar var: ”Om det är det sista tåget, hur kan det då gå med tjugo minuters mellanrum?” Deklination 6 tvingade mig alltså att omformulera, bara för att det inte framgick att jag menade tåg i plural.

Dessutom börjar det kännas lite träigt att yvas över något jag fascinerats av sedan jag var åtta. På samma sätt som man kan utveckla en smak för dyrare ostar, har jag mer och mer gått över till att föredra deklination 5. Det är en exklusiv deklination, som överraskar på flera sätt.

Först förvånar den alla som just lärt sig att ett-ord brukar sakna pluraländelse (en bra och förenklad grundregel för den som lär sig svenska). Vafalls! (Jag lär tidigt mina sfi-elever att ropa ”Vafalls!”) Piano är ju ett ett-ord! Det borde vara ett piano, flera piano!

Nja, säger jag då. Inte om ett-ordet slutar på vokal, då får det en pluraländelse.

När man accepterat den saken, förundrar deklination 5 i stället dem som utgår från att svenska pluralformer slutar på -r. Om man nödvändigtvis ska sätta en pluraländelse på ett ett-ord, varför inte pianor? Varifrån kommer detta -n?

Mysteriet. Exklusiviteten. (Försök komma på lika många ord i deklination 5 som i någon av de andra – det går inte!) De dubbla överraskningarna, och ändå – regelmässigheten. Deklination 5 har allt. I den chokladask som är substantivens deklinationer, är den min gräddnougat.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.