Överklassens franskeri fick egen form i folkmun

"Varför exmerar du inte sparkstöttingen?" frågar den ryslige gårdskarlen Bergström den lille Åke i Bertil Malmbergs barndomsbok Åke och hans värld.

Åke har fått sparken som tack för att hans far, den fina doktorn, har hjälpt Bergström med att mitt i natten leta rätt på hans minsting som kommit bort. Men det är Åke som har lurat grabben att gå vilse. Gåvan är för honom ett stort obehag, och han vill inte befatta sig med den. Och nu står den skräckinjagande givaren framför honom.

"Varför exmerar du'n inte?

- Vad är exmera för något? frågade Åke.

- Kan du inte svenska språket? Exmera begriper du väl vad det är?

- Nej, svarade Åke.

- Då kan jag inte hjälpa dig. Men nog faen ska du säga, vad det är för fel på sparken."

Bergström tillhör den lilla Norrlandsstadens absoluta underklass. Han bor i källaren, har en madam, fast han inte är gift, och sju barn, alla snoriga. Han är stor och hemsk med rödsprängda ögon som någon gång har lyst av mordiskhet. Men han väljer sitt språk. Han håller fast vid ordet exmera, fastän Åke inte förstår det. Det ordet är lite finare än bara tycka om eller gilla. Det ställer Åke mot väggen.

Samtidigt är exmera inte ett ord för överklassen. Det är en folklig förvrängning av estimera, 'uppskatta, sätta värde på', ett franskt lånord som i början av 1900-talet, när händelsen med sparkstöttingen utspelas, inte längre användes i bildade människors dagliga tal.

Exmera är ett exempel på ord som från överklassen sjunkit ner i folkligt språk och fått sin egen form. En annat sådant är den mycket gamla eufemismen prevet, privet, det ställe dit man drar sig tillbaka för privata angelägenheter. Prevet är mer rumsrent än skithus och dass men har ändå slutat i vad ordböckerna kallar bygdemålsfärgat språk: gå på prevetet.

Ett annat exempel på sådant sjunket kulturgods är inkiett med betydelsen 'orolig', av franskans inquiet. Det tycks ännu leva på sina håll på landsbygden, ibland snarare med innebörden 'angelägen; till sig; småförälskad'.

Mer livskraftigt är gentil, om det än inte undgått nedhalkningen från en mer seriös nivå. Med det var gentilt kan man till exempel i lätt ton tacka för en avrundning neråt på en nota. På franska är c'est gentil en tackfras utan raljeri. Riktigt folkligt blir ordet med stavningen schangtil: "I Paris schangtila salar / värsta buse franska talar." Och ett ord som ingen fransman hört är schangdobel - en skämtsam förening av schangtil och nobel.

En alldeles egen och egenartad betydelse har det svenska blommerant utvecklat, från franskans bleu-mourant, 'blekblå', egentligen 'dödsblå', till 'blommig, blomstrande', om såväl en person med hälsans rosor på kind som om ett yvigt språk. Kvar av det franska ursprunget är bara uttalet med -ng.

Den väg som de "fina" lånorden vandrat tycks i allmänhet ha gått via den svenska överklass- och herrgårdskulturen. En bild av hur det kunde talas i salongerna på 1700-talet erbjuder en del av den tidens brev, som i dag tycks oss parodiskt överdrivna - dagens bruk av engelska är en andeviskning mot dåtidens franskeri. Avsiktlig parodi på unga sprättar och halvbildade herrgårdsfruntimmer kan man med stort nöje ta del av även i Olof von Dalins Den svenska Argus (1732-34). Där förekommer också tjänstefolket Balzar Laquay (lakej) och Elsa Frustu-piga, som snappat upp herrskapsfolkets finord och blandar dem med sitt folkliga mål. Baltzar, som vill byta plats, ska "probera att ymsa", och Elsa påstår att hon minsann kan sy "en marsöls-söm, rätt så curriöst som en ann", det vill säga "en marseille-söm, lika elegant som någon annan". (Ordet marsöl, 'öl bryggt i mars', fanns förstås i Elsas värld, och kuriös kunde utöver 'besynnerlig' ha betydelsen 'sinnrik', men Elsa ska nog ge intryck av att slira lite på den rätta innebörden.)

Alla franska lånord behöver dock inte ha tagit vägen via överklassen. Köpmän, sjöfolk och yrkesmän kan också ha haft ord med sig i bagaget. Kanske har maruffeln kommit in i deras sällskap. Hans franske broder kallas maroufle, det vill säga 'lurk, skojare'.

Om förvrängningar som reseft, abetek och muntasjer i dag verkar föråldrade lever grimaschen däremot ett friskt liv: Grimascher och telegram är titeln på ett av Cornelis Vreeswijks tidiga album, och att ordböckerna endast känns vid grimas hotar inte grimaschen i världen utanför.

De flesta ord av det slaget är i väl dag okända av de yngre generationerna. Men ett ser i alla fall ut att ha framtiden säkrad ett bra tag, nämligen tabberas (som nämndes i Språktidningen 6/10). Att göra tabula rasa, på franska table rase, på svenska tabelras är att göra 'rent bord'. Med Astrid Lindgrens Det stora tabberaset i Katthult, där Emil utspisar fattighjonen med maten för hela julen, har den småländska varianten kommit att skriva in sig i de uppväxande släktenas ordförråd.