Nu hörs roboten i kören av röster

Det är lika bra att säga med en gång – den här texten har inte skrivits av en textrobot.

Jag tycker nämligen om att skriva själv. Att sitta med pennan i hand och fästa ord på papper är en av dom där sakerna som gör mig riktigt lycklig.

Dessutom tänker jag bättre när jag skriver. Just nu tänker jag extra mycket på textrobotar. Förra hösten exploderade intresset för AI. Sedan dess har miljontals testat, förundrats och förfärats över den AI-drivna textrobotens förmåga att producera text på kommando. Alternativt fnyst åt dess klyschiga språk, förnumstiga ton och oförmåga att skriva undertext.

Den tyska författaren Thomas Mann lär ha sagt att en författare är en som har svårare att skriva än andra. Det låter lite koketterande, särskilt som han fick Nobelpriset i litteratur 1929. Men han har en poäng. En författare är ju en som har lite högre krav på sitt skrivande än andra, så det är inte konstigt om författare ofta får skrivkramp.

Textroboten har aldrig problem med skrivkramp. Dess bästa gren är att spotta ur sig text. Faktum är att den kan skriva inledningen till en fantasyroman som utspelas på Jupiter, intrigen till ett filmmanus om åldersrik kärlek i Toscana eller en kortdikt om klimatkrisen på några ynka sekunder.

Men resultatet blir oftast så där. Den har noll omdöme, noll skamkänslor och noll självkritik. För den artificiella intelligensen i textroboten är paradoxalt nog inte särskilt intelligent. Den är bra på att paketera och presentera information. Sämre på att processa den. Bra på att producera text, mallat på andra texter. Sämre på att veta vad som är sant och inte. Ni har säkert många egna exempel. Jag kommer bara bidra med ett, som handlar om kopplingen mellan skrivande och dopamin.

För när jag frågade textroboten om jag var ensam om att bli lycklig av skrivande svarade den på en sekund att det fanns mycket forskning som stödde en koppling mellan skrivande och lycka. Exempelvis, skrev den, hade en studie visat att råttor som skrev regelbundet hade högre halter av dopamin i blodet än råttor utan tillgång till papper och penna. Textroboten, mina vänner, är värsta sortens killgissare. Den lägger ut texten om sådant den har noll koll på.

Teknikentusiasterna säger att det där bara är barnsjukdomar. Textrobotarna kommer stegvis bli allt bättre. Vad kommer hända då?

Det får mig att tänka på skrivmaskinens historia. När Philo Remington 1873 började sälja skrivmaskinen, Remington No 1, blev den en omedelbar kommersiell succé. Inte så konstigt. Skrivandet gick fortare och texterna blev lättare att läsa.

Men skrivmaskinen förändrade mer än skrivandet. Maskinskriverska, det hörs på namnet, blev ett kvinnoyrke. Det gav i sin tur mängder av kvinnor möjlighet att ta sig ut på arbetsmarknaden och fram i livet på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Vilket inte bara gav skjuts åt feministisk frigörelse utan också hade andra samhällsekonomiska följder. När säljbrev, köporder och fakturor blev klara på bråkdelen av den tid som krävts förr ökade samhällets produktivitet, vilket i sin tur drev på tillväxt och välstånd.

En inte alltför vild gissning är att textrobotarna också kommer att förändra arbetsmarknaden och livet för många.

Men ny teknik är inte bara bra. Samhällsplanerare oroar sig för att illvilliga krafter kommer sprida fake news med hjälp av textrobotar. I högskolan oroar vi oss för att studenter kommer att låta textbotten skriva alla inlämningsuppgifter. Journalister oroar sig för att den kommer att ta deras jobb. Kommer vi också att helt sluta skriva själva?

Är det något historien lär oss, så är det att tekniksprång sällan leder till att vi slutar att göra något helt. Vi slutade inte gå bara för att vi uppfann hjulet. Vi slutade inte tända ljus för att vi uppfann glödlampan. Vi slutade inte prata för att vi uppfann skriften.

Vi kommer alltså inte sluta skriva själva bara för att textroboten kan göra en del skrivuppgifter åt oss. Någon har sagt något i stil med att en författare krafsar sin ande med pennan så snart det kliar någonstans. För visst kliar det i oss att få skriva! Det är därför vi skriver dagbok, romaner, sångtexter, uppdateringar på sociala medier. Det kommer vi fortsätta med. Den isländska konstnären Erna Mist har uttryckt det väl: ”Tillvaron får sammanhang när man knyter ihop den med hjälp av ord.”

Nu vill jag knyta ihop den här texten. Som jag alltså har krafsat ihop själv. Men det betyder inte att jag inte har tagit hjälp av en textrobot. Hur skulle jag annars kunna förstå dess roll för skrivandet? Jag har använt den för att bolla idéer och den har fått ge mig förslag på inledningar och avslutningar, metaforer och rubriker.

Men sådant har jag ju också fått från andra håll. När jag har ett textprojekt på gång tar jag inspiration överallt. Så jag har läst en massa artiklar om AI och textrobotar, jag har lyssnat på poddar, tittat på tv och pratat med vänner, bekanta, kolleger.

Den här texten ekar alltså av andras texter, prat, idéer och formuleringar. Så den är en kör av röster. I den kören hörs nu en ny röst – textrobotens. Men det är jag som skrivit körverket, det är jag som står på dirigentpulten och håller i taktpinnen. Lycklig som en råtta med regelbundna skrivvanor.