Nej, förr hade man inte mer stil

”Jag har en stark känsla av att vår generation är på väg ut, och den stilkänsla som jag och mina jämnåriga har kommer inte längre att vara aktuell. […] Förr lärde man sig av de äldre […] Och nu när de unga lär sig av sina jämnåriga går det inte att upprätthålla några språkriktighetsregler, det finns inga. Det kan ta vägen vart som helst.”

Så suckade Gun-Britt Sundström, författare och översättare, känd för sin goda stilkänsla, i en intervju i Dagens Nyheter i september. Hon ansluter sig här till vad den moderna språksociologins förgrundsfigur, amerikanen William Labov, har kallat ”guldåldersprincipen”: när vi närmar oss 70-årsåldern tycker vi alltid att språket var bättre förr (Sundström är född 1945). I sitt stora verk Principles of linguistic change (2001) berättar William Labov att han genom åren har intervjuat tusentals människor om språkfrågor. De har haft de mest skiftande åsikter, men ingen har någonsin sagt: ”Jag gillar verkligen hur ungdomar talar i dag, det är så mycket bättre än det sätt vi talade på när jag växte upp.” Alla tycks alltså överens om att bäst vore att språk aldrig ändrade sig – ändå förändras de ständigt.

Men man kanske inte ska avfärda den Sundströmska sucken så enkelt. Visserligen har hon uppenbart fel om språkriktigheten. Det kryllar av regler vi följer. I vilken bok som helst börjar de allra flesta meningar med stor bokstav, slutar med punkt och innehåller subjekt och predikat. Avvikande meningar är i stort sett byggda på samma sätt som August Strindberg eller Eyvind Johnson en gång formade subjekts- eller predikatlösa meningar. Hur står det nu i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken? ”Lydia. Nej…? Jo. Det var Lydia som satt bredvid honom. Tätt intill honom.”

Bara i ett knippe marginella språkriktighetsfall godkänns i dag formuleringar som inte var korrekta för fyrtio år sedan. Exempel är kommer resa; hon är berömdare än mig; det låter som att det är fel (inte som om); han har vare sig omdöme eller stilkänsla (inte varken); jag väljer den novell med bästa stilen (inte den novell som har den bästa stilen). Listan kan självklart göras mycket längre, men det blir ändå högst en formulering per varannan sida i en medelgod svensk roman. Och den-novell-med-konstruktionen anses nog ännu inte korrekt.

Däremot är det mer komplicerat med stilkänslan. Vad är stilkänsla? Kanske kan det beskrivas som god intuition för att vissa ord och uttryck passar i ett sammanhang, men inte i ett annat, att de ligger rätt i munnen hos somliga, men klingar galet hos andra. I så fall saknar flertalet unga svenska författare ingalunda stilkänsla. Ett exempel, närmast på måfå: Eija Hetekivi Olssons nyutkomna roman Miira handlar om en göteborgsk arbetarflicka av finskt ursprung. Under ett kort gästspel på det fina innerstadsgymnasiet reflekterar hon över såväl sina egna livsvillkor som sina nya klasskamraters språk: ”Bannlyste orden fika, fräsch, trevligt och mysigt från sitt ordförråd. [...] Snobborden i ordspärren påverkade inte ordmognaden. De hade ingenting med mognad eller med hennes liv att göra. Men hon fick inte bannlysa det självblottande ordet tack.” Det är god stilanalys i klassperspektiv.

Gun-Britt Sundströms klagan kan därför bara förstås som att just den specifika stilkänsla som är hennes egen generations håller på att försvinna. Den skulle kännetecknas av en större kontinuitet bakåt – man ”lärde av de äldre”. Också det är tveksamt. Varje författargeneration brukar anklagas för ett rått och vulgärt språk i jämförelse med föregångarna: Strindberg, mellankrigstidens arbetarförfattare, sjuttiotalets socialrealister. Så går det fyrtio år, och plötsligt har Strindberg, Moa Martinson och Ulf Lundell blivit stilistiska föredömen i motsats till unga debutanter.

 ”De äldre” kan också innebära ekon av mycket gamla texter. Och det ekar annorlunda för varje generation. Vem kommer som Nikodemus med lyktan om natten i en modern svensk roman (det vill säga ’rådfrågar i smyg den man officiellt tar avstånd ifrån’, efter Johannesevangeliet, kapitel 3)? Vem sjunger om den eld som plågar och förnöjer (1700-talsskalden Creutz vackra ord om kärleken)? Särskilt Bibelanspelningarna har tunnats ut, i stället ekar andra röster: Bob Dylan, Astrid Lindgren, Cornelis Vreeswijk. De är just ”de äldre” för dagens unga författare. Fast också i den modernaste roman kan det plötsligt inträffa att ”de seglade ständigt” (Odysséen, cirka 2 700 år gammal).

Stilförändringar är alltid ett spel mellan uppror och tradition. Man kan inför enskilda verk tycka att det är för mycket av det ena eller andra, och önska mer förnyelse eller starkare kontinuitet. Men det tar inte vägen vart som helst.

Olle Josephson är professor i nordiska språk, Stockholms universitet.