Möt språkets verkliga kameleont

Alla som någon gång har träffat en kameleont vet vad jag menar med att man får dubbla känslor. Visst ändrar de färg, men aldrig som i tecknade serier där de blir tegelmönstrade av att gå framför en tegelvägg eller prickiga framför en påse Non-stop.

Lyckligtvis är de gulliga med sina tvåtåiga fötter och krulliga svansar, och ärligt talat är det duktigt av dem att alls ändra färg.

Varför talar jag om kameleonter? Jo, för att den här texten ska handla om presens particip, och är det något inom grammatiken som är synnerligen kameleontiskt, så är det just
presens particip.

När ett verb görs om till presens particip slutar det på -ende eller -ande. Leva blir levande, se blir seende. Gående, sovande och studsande är presens particip, liksom beteende och angående.

Trots att presens particip bildas av verb, används parti­cip aldrig så som verb normalt används, det vill säga som predikat. Vi kan inte säga Han levande för konsten eller Hon brukar seende på film. I stället säger vi kanske Jag såg inte en levande själ eller Seende mullvadar är ovanliga, och ger alltså participet samma funktion som ett adjektiv (testa själv att byta ut levande och seende mot adjektiv i de två meningarna jag just nämnde, för att se hur bra det fungerar!).

Av detta kan man dra slutsatsen att presens particip kan användas som adjektiv – men i likhet med hur kameleonten inte blir tegelmönstrad av att gå framför en tegelvägg, anpassar sig inte presens particip helt efter adjektivböjningen! Titta här till exempel:

En vacker själ – ett vackert träd – många vackra lärare

En levande själ – ett levande träd – många levande lärare

Adjektivet kongruensböjs (det vill säga anpassar­ sig efter det ord som det beskriver – i det här fallet själ, träd och lärare), medan presens particip behåller samma form oavsett om det beskriver en-ord, ett-ord eller ord i plural!

Okej, tänker kanske någon nu, då är vi på det klara med det: presens particip används som icke kongruensböjda adjektiv. Ja visst, ibland. Men tror du verkligen att jag skulle likna dem vid kameleonter om de bara kunde efterhärma en enda ordklass? Presens particip kan användas som substantiv:

Ledamöternas beteende är besynnerligt.

Som adverb:

Du bör omgående laga hålet i väggen.

Ja, till och med som preposition:

Jag kontaktar dig angående eventuellt äktenskap.

Liknelsen med kameleonten blir allt tydligare! Lägg till detta att particip, likt kameleonter, kan ha besynnerliga saker för sig.

Utöver att ändra färg kan kameleonten slänga ut en tunga som är längre än dess egen kropp, och den kan röra båda sina ögonlocksinklädda ögon oberoende av varandra. Particip kan ta prefix och förled som verb inte kan ta, så att verbet­ veta blir presens participet ovetande, trots att det (officiellt)­ inte finns något verb som heter oveta. En musiker kan göra ett konsertframträdande men inte konsertframträda, man kan bo på ett akutboende men inte akutbo. Själv jobbar jag oftast platsoberoende, men platsoberor aldrig.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att göra den här liknelsen. En del språkbrukare­ går i sin iver att likna presens particip vid kameleonten så långt att de (särskilt i talspråk) förärar presens particip den krulliga svansen s: Pojken kom dansandes emot mig!

Vi kan alltså sätta relativt omotiverade -s på presens particip. Det kan härma (eller fungera­ som) en uppsjö olika ordklasser, och likt perfekt particip plocka på sig prefix och förled på ett sätt som vanligtvis är främmande för ett verb. I Svenska Akademiens grammatik beskrivs
particip rentav som en egen ordklass.

Man kan tycka att det är att gå för långt. Å andra sidan är kameleonten ett helt eget djur.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.