Mitt leende blev en dumstrut

Jag kan inte avsluta det här krönikergiget förrns våran gemensamma syn på rätt och fel i språket är synkad. Medans jag väntar på det ska jag ta en tur på stan, den kanske kommer vara hela dan, som min gamla svenskalärare brukade säga. Men om något tjorvar kanske det dröjer ända till i morrn innan jag kommer tillbaks.

Jag tror att de flesta av de som identifierar sig som språkpoliser famlade efter luktsaltet både en och elva gånger efter att ha läst ovanstående stycke. Det innehåller ett antal klassiska språkfel som likt ett elstängsel orsakar starkt obehag när man utsätts för dem. Ingen seriös skribent skulle stå ut med att ha dem i sina texter. Eller? Jag ska rannsaka mig själv.

Min språkliga stil som krönikör är i allra högsta grad vardaglig och jag har släppt mycket av respekten för det alltigenom korrekta. Jag blandar medvetet in anglicismer, låter bli att översätta vissa engelska begrepp och använder mig av tämligen slängigt talspråk när jag tycker att det är befogat. Allt för att skapa en levande text som är intressant att läsa, och där det förhoppningsvis märks att jag känner till de regler som jag för tillfället väljer att strunta i.

Och just vardaglig är vad som står i Svenska Akademiens ordlista, SAOL, i samband med ord som förrns, våran, medans (och även mens), morrn och tillbaks. Men de står i SAOL och de har därmed fått redaktionens välsignelse att få existera och att användas. Vartenda ord i det översta stycket har fått grönt ljus av SAOL.

”Hold my beer” är ett populärt uttryck på internet, som kan betyda ungefär ”Vänta så ska du få se på något mycket värre”. Och är inte all uppståndelse om att tolerera dom en solklar hold my beer-situation i förhållande till att acceptera förrns, våran, medans?

I min egenskap av lansdragare för att omfamna uppmjukade språkregler är användandet av dom mest bara befriande att se, medan medans och våran är obehagsframkallande och ingenting jag skulle peta in i en text. Det har passerat min gräns för vad jag tycker signalerar språkmässigt undermåligt och okunnigt. Än så länge. Nu när jag vet att det är okejat av Horace och kompani (i ärlighetens namn mer av det senare) kanske jag ska börja omvärdera även dessa varianter.

Att le i mjugg när man läser eller hör ett felanvänt uttryck är ett av språkpolisens privilegier, och det har jag gjort varje gång jag kommit i kontakt med uttrycket zooma ut. Zona ut är det riktiga att säga eller skriva, när man avser att tappa koncentrationen och börja stirra tomt framför sig. Det är en försvenskning av engelskans zone out, och zooma ut har uppstått av hörfel. Trodde jag, ända tills jag upptäckte att Språkrådet anser att båda begreppen är lika korrekta. Så där falnade mitt överlägsna leende och ersattes av en imaginär dumstrut.

I framtiden ska jag kolla både en och två gånger innan jag fördömer språkfel som jag ”vet” är uppåt väggarna. Men jag kanske inte börjar använda dem själv förrns andra mer framstående skribenter gått i bräschen.