Mess-smör gör språket rikare

”Kan vi inte börja ha messmör i stället för det här?” Jag pekade på messmöret på bordet. Mina föräldrar svarade konfunderat: ”Det här är ju messmör.” ”Jamen mess-smör”, förtydligade jag, med kort e och långt s. ”Som vi har på dagis. Det är godare än mes-smör.”

Det tog en stund innan mina föräldrar förstod. Mina förskollärare uttalade messmör som ”mess-smör”, och därför trodde jag att det messmör som kom i tub uttalades så, medan det messmör vi hade hemma var i ask och uttalades med långt e av mina föräldrar. Jag hade helt på egen hand gjort en språklig distinktion där det från början inte fanns någon – och jag är inte ensam!

För ett tag sedan fick jag ett mejl av en skolbibliotekarie i Borlänge, som i min bok Handbok för språkpoliser läst att ”byttor” i Institutionen för språk och folkminnens inspelning av dalmål uttalades ”buttä”. Hon framhöll att man på modernt dalmål kan säga både byttor och buttä, och att de båda orden har olika betydelse: buttä är små locklösa lådor av plast, ”mindre än en skål”, medan byttor motsvarar karotter eller ”nästan något som liknar en balja”.

Var i historien skildes buttä från byttor? Jag har inte hittat svaret, men troligt är att det en gång har varit samma ord – precis som mer standardsvenska ord som duk och dok. Latinets capa har genom nya distinktioner genom århundraden blivit till såväl kåpa som kappa och cape. Ja ni vet, på det vis som språk blir till. Nya distinktioner uppstår hela tiden, inte minst semantiska – betydelsemässiga.

Men även grammatiskt kan distinktioner uppstå! Buttä och byttor kan vara ett exempel på hur en alternativ böjning ger chans till en ny distinktion, men eftersom jag hittar begränsat med data om detta vill jag gärna dra in verbet skita i resonemanget. Att skita betyder som bekant ’att bajsa’. Verbet böjs skiter, sket, skitit. Men skita kan också innebära ’smutsa’, som i ”skita inte ner bilsätet nu”. Detta ord böjs i stället skitar, skitade, skitat – det är skillnad mellan att ha skitat ner ett bilsäte och att ha skitit ner det.

Eller det (ganska) nya partikelverbet stänga ner, som upprör många – det är i princip en tautologi, och det finns väl ingen anledning att säga ”stänga ner” i stället för bara ”stänga”? Men där varianter uppstår finns också en grogrund för distinktion. Och tvärtom: där ett behov av distinktion finns, uppstår lätt varianter. Att stänga ner ett fönster förknippas numera med datorer och webbläsare, medan ett fysiskt fönster i ett hus aldrig stängs ner utan endast stängs.

En sorts grammatiskt uppkommen distinktion är också den där s-formen på presens particip. Det anses mer korrekt att säga ”Linus kom släpande på en säck potatis” än ”Linus kom släpandes på en säck potatis” – men i det lilla s:et bor, just det, en distinktion. Att sätta ett -s på presens particip är att poängtera dess innebörd; många uppfattar den andra exempelmeningen som om Linus släpade riktigt ordentligt på den där potatissäcken jämfört med den första.

Den som lägger märke till nymodigheter i språket behöver alltså inte genast dra slutsatsen att vi är på väg mot förfall och förflackning. Nya varianter ger möjlighet till nya distinktioner, vilket – om vi behåller de gamla varianterna – faktiskt innebär ett rikare språk. Det är så språk blir till och utvecklas, i en ständigt bubblande gryta där vissa distinktioner försvinner medan andra uppkommer, för att mänsklig kommunikation alltid ska fungera genom skiftande tider.

Jag var med andra ord fullt mänsklig, när jag som barn uppfann skillnaden mellan mess-smör och mes-smör. Vidhåller att det är godare på tub.