Knastret stör flytet

Plötsligt syns ordet överallt. Sveriges reportrar ställer om sig likt järnfilspån efter en magnet, och nyhetssajterna beter sig som om formuleringen var självklar och invand. Dagens Nyheter var bara en av alla tidningar som berättade att årets bästa spelare ”prisades” på Fotbollsgalan. Strax före jul ville Akademibokhandeln förmå mig att ”ge bort en prisad bok i julklapp”.

Alla som är bekanta med Robin Hood-berättelsen i Disneys tappning kan det utantill – Broder Tucks utrop när Robins specialförband snor tillbaka guldet från den girige kungen. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!” Det är inte så att munken vill tilldela Gud första pris i en tävling, utan prisa har här sin ursprungliga betydelse: ’hylla; uppskatta’.

När hävdvunna ord används på ett avvikande sätt uppstår en effekt som en god vän till mig kallar knaster. Det är oskönt och blir en störning; berättelsen stannar upp och flytet är borta. Kanske inte för hela publiken, men för en betydande del.

Det här kan tjäna som exempel på den moderna språkpolisens dilemma. Även om ”de prisades på galan” inte stämmer med språkvårdens rekommendationer, så är det inte svårt att begripa vad som menas, vilket rätt många tycker är det viktiga. Släktskapet mellan att få pris och prisas är minst sagt lätt att uppfatta.

Men är det en bra förändring, ska vi understödja den? Mitt svar är nej. Det finns medienymodigheter som ger intrycket att det är barn som formulerar nyhetstexter och tidningsrubriker, och då blir jag irriterad och generad på samma gång.

Vad har vi mer för knaster på tapeten?

Ibland får jag för mig att folk inte har en enda ordlista tillgänglig. (Jag älskar min SAOL-app i Iphone, använder den dagligen.) Varför avstår man från att slå upp om man är osäker?

Hur man korrekt böjer ordförande i plural är uppenbarligen svårt. Många säger ordföranden och påverkas kanske av anföranden och beteenden, men hur svårt kan det vara? Inom fackföreningsrörelsen säger en hel del (halvt skämtsamt?) ordföringar, och har därmed eliminerat risken för pluralmissar. En del journalister har för säkerhets skull börjat skriva ordförande, fast de menar en specifik individ och borde ha skrivit ordföranden.

Fakta var plural av faktum när jag var ung, och jag hade en hel uppslagsbok i minst tio band med titeln Fakta. Men i både medier och samhällsdebatt används ordet fakta som om det var singular. Jag har till och med sett texter på svenska myndigheter där man talar om den faktan.

Som jag konstaterade i Språktidningen 1/2018: språket utvecklas. Men det finns en period när det nya ställer till förtret i kommunikationen. Det sker innan det förändrade språkbruket har trängt igenom och blivit ny norm. Den som vill bli förstådd och lyssnad på utan hinder gör klokast i att sålla bort allt som kan framkalla knaster.

Kanske har språkvård likheter med trädgårdsodling: det handlar lika mycket om att rensa bort ogräs som att vattna och gödsla de örter som önskas.

Fotnot: Vännen som gillar ordet knaster heter Marie Carlsson och har tillsammans med undertecknad åstadkommit podden Ta mig på orden!

Staffan Dopping är kommunikationskonsult och tidigare journalist, bland annat på Sveriges Radio.