Jag sätter skrävlarna på mute

Två saker som har kännetecknat svenskar det senaste århundradet är att:

1. Vi följer jantelagen.
2. Vi är lite extra pigga på att anamma trender som kommer från USA.

Det som har hänt nu är att punkt två har tagit ut punkt ett. Åtminstone i affärsvärlden. Den som fortfarande tror att vi är ett blygsamt mössan-i-handen-folk har inte varit inne på Linkedin på länge. Där står man inte med någon mössa i handen, snarare med stora plakat som framhåller alla förträffligheter och förtjänster som man till varje pris vill delge omvärlden. På Linkedin har man helt enkelt köpt det amerikanska, skrytiga sättet att prata om sig själv. Jante är satt på undantag, här sparas inget krut och minsta sommarvikariat på några veckor blåses upp till något sensationellt.

På Linkedin skriver man gärna om hur bra man jobbar när man går upp klockan fyra på morgonen och har egentid, man lägger ofta ut texten om vilket späckat schema man har och beskriver det i ord som inspirerande och boostande, och inte sällan skapar man hashtaggar om hur mycket man älskar sitt jobb.

Jag är hedrad och stolt över att meddela att jag har blivit utvald bland de fem bästa sökandena som deltog i det proffsiga och högt ansedda prov som utvärderar kompetensen och förmågan att framföra bränslebaserade fordon. Det ska bli enormt spännande att se vad nästa kapitel nu innehåller och jag kan inte nog uttrycka min uppskattning för Transportstyrelsen, McDonald’s, Google, NASA och min granne som stöttat mig under denna tuffa resa.

Vad är detta? Jo, någon som berättar att hen har tagit körkort. På Linkedin-språket. I alla fall enligt ett populärt så kallat mem som driver med hur tongångarna går i denna sociala mediekanal.

Något annat som anses vara typiskt för hur man uttrycker sig på Linkedin är att göra en så kallad humble brag. Det vill säga att man beskriver något skenbart misskrediterande för att på så sätt kunna berätta om någon framgångsmarkör. (På svenska skulle man kunna kalla det för Så fick du det sagt.) Någon berättar exempelvis om något klantigt som hen har gjort och råkar händelsevis få med att det hela skedde i vederbörandes flådiga Mercedes.

Men vad händer när vi karga och introverta nordbor börjar skrävla som jänkare i våra yrkesmässiga relationer? Blir vi verkligen populära på våra arbetsplatser? Vem vill vara kollega med någon som på Linkedin-manér har järnskodda armbågar, tummarna fastcementerade i uppåtläge och som mal på om att varje motgång är en möjlighet? Inte jag i alla fall. Speciellt inte när man tänker på att man tillbringar mer tid med sina arbetskamrater än med sin familj. Åtminstone var det så på de arbetsplatser som jag befann mig på i pre-corona-tidsålder, innan jag blev frilansare. Numera kanske man får uthärda stora delar av detta skryt via videosamtal. Det är förmodligen inte speciellt kul det heller. Men där kan man åtminstone klicka på mute.