Inkoativa verb

Smaka på följande okända verb: att fulna, blygna, tråkna, kåtna. Obekanta förvisso, men för den skull inte obegripliga. Erkänn att man skulle våga gissa vad de betyder! Insatta i ett sammanhang blir de nästan omöjliga att missförstå:

Han såg bra ut som yngre, men har fulnat med åren.

Efter ett par timmars enformigt sorterande hade han tråknat fullständigt.

Hur kommer det sig att man begriper orden trots att man aldrig hört dem? Jo, de följer en urgammal princip i svenskan: ändelsen na skapar verb som berättar om en övergång av något slag. Övergång till vad? Det finns angivet i förledet, som i regel är ett adjektiv (men också kan vara ett verb). Vi har alltså ett mönster som säger att fulna borde betyda ’övergå i ett fult/fulare tillstånd’ det vill säga ’bli ful’. För samma princip finns i mängder av svenska verb: kallna, tystna, hårdna, tröttna, mjukna, ruttna, mojna, blekna, fastna.

De här verben bildar en egen grupp i vår ordbildningshistoria och kallas för inkoativa – och de är min absoluta favoritkategori när det gäller svenska verbgrupper (jag inser hur utomordentligt språknördigt det är att ha en favoritverbkategori). Det finns något oerhört poetiskt över inkoativerna; ord som mörkna, stillna, blekna har en speciell dragningskraft på diktarna. Den svenska poesin är full av himlar som rodnar eller eldar som falnar. Och dagar som svalnar, för att parafrasera Södergran.

Man kan alltså berätta inte bara att något händer, utan ett helt litet händelseförlopp i ett enda ord. När staden tystnar måste den först ha bullrat och låtit. Vi får alltså ett föregående tillstånd, en händelse och ett nytt tillstånd, en liten ”historia” förtätad till två ynka stavelser. Sådant komprimerat berättande är mumma för poeter.

Ofta är förleden på de här verben helt begriplig: kallna (kall), stelna (stel), tjockna (tjock), klarna (klar), vakna (vaken) och så vidare. Eller åtminstone nästan: motsatsen till vakna heter somna trots att det ”borde” heta sovna ’övergå i ett sovande tillstånd’. Så hette det också en gång i världen, men det ordet var inte helt lättuttalat. Uttalet av v blir gärna till m som är betydligt smidigare att artikulera precis innan det följande n:et (samma övergång finns ju för övrigt också i sömn, liksom i domna till dov).

Andra kan vara svårare att genomskåda. Att rodna kommer från röd känns logiskt när någon påpekar det, men är inte uppenbart. Det betyder alltså ’bli röd’, vilket ju är precis vad man blir. Andra liknande fall är drunkna (som kommer av dricka) och slockna (från släcka). Det har funnits en viss strävan att orden skulle fortsätta att kopplas ihop med sitt ursprung, och därför stavar vi rodna fortfarande med d, trots att det traditionella uttalet av ordet under 1700- och 1800-talen var ronna. I andra fall har man gett upp sådan stavning, särskilt om betydelseutvecklingen har gjort den inaktuellare, som i stanna, som etymologiskt alltså skulle stavas stadna. På fornsvenska betyder ordet stad snarare ’plats, ställe’ (den moderna betydelsen kommer från tyskan), och ordet har alltså betytt ungefär ’bli kvar på ett ställe’. Även skrinna (som kommer från skrida) och det underbara gona, som förekommer i delar av landet (hon sitter där och riktigt gonar sig) och betyder ungefär ’njuta, mysa’, skulle alltså historiskt sett stavas skridna respektive godna (’övergå i ett bättre/godare tillstånd’).

De inkoativa verben behöver sällan ha något objekt. De kallas därför intransitiva. Och det är väl i sig helt logiskt, eftersom det nästan alltid handlar om glidande övergångar som sker utan mänsklig påverkan – saker och ting stelnar, klarnar, svartnar eller gulnar utan någons medverkan. Det är svårt att tänka sig att man kan stelna en gipsfigur. Det blir i så fall en väldigt passiv handling. I vissa fall är folk visserligen inblandade, men då ofrivilligt – man kan knappast hjälpa om man rodnar, bleknar, vaknar eller somnar.

Det finns gränser för inkoativen. Om adjektivet slutar på n försvinner själva informationen. Det finns inkoativer till nästan alla de vanligaste färgerna: gråna, vitna, blåna, rodna, svartna, gulna – men vi saknar grönna och brunna. De orden är inte begripliga. Även tvåstaviga adjektiv kan vara rätt hopplösa att bilda verb av: det finns inget gamna bildad från gammal, inget nyktna från nykter.

Ibland blir man tveksam till om ett inkoativ finns. Hur är det med fetna? Dagna? Tvekna? Men det är en rent hypotetisk fråga – om orden kan användas, och vi begriper dem, så finns de så klart!

Fredrik Lindström är bland annat programledare, författare och doktorand i nordiska språk.