Individualism
Varför heter den nya Stockholmsgatan som uppkallats efter vår store demonregissör Ingmar Bergmans gata? Varför inte kort och gott Bergmansgatan – i enlighet med Strindbergsgatan eller Tegnérgatan – eller Herr Ingmarsgatan – enligt modellen Grev Turegatan och Mäster Samuelsgatan?
Varför ska man plötsligt börja använda hela namnet, när man tidigare har nöjt sig med för- eller efternamn? Ja, det har inte ett dugg med språk i sig att göra, utan beror på att vi lever i individualismens tidevarv.
Det finns tre olika varianter när gator och platser får namn efter kända personer: bara förnamn, bara efternamn och hela namnet. Alla varianterna förekommer, och de följer tre olika epoker i den svenska kulturhistorien. Och tre olika syner på människan.
Länge använde man bara förnamnet. I princip är alla sådana namn från före 1800-talets mitt. Bra exempel är Mäster Johansgatan och Israel Slaktaregatan i Malmö. Det är en namngivningsnorm som användes redan på medeltiden. Varför kom inte efternamnet med? Svaret är mycket enkelt: folk hade oftast inget!
Efternamnen börjar visserligen användas under 1500-talet, men det tar lång tid innan alla har ett, och ännu längre innan man använder det. Först i början av 1800-talet börjar det bli regel att man ska ha ett efternamn. På Island, hos våra nära släktingar som benhårt värnar om traditionerna, är det förbjudet med efternamn av vår typ. Telefonkatalogen sorteras efter förnamn.
Gatunamn med bara förnamn är alltså den mest traditionella typen. Man skulle dessutom kunna säga att namn som Mäster Samuelsgatan och Sibyllegatan är äkta på ett helt annat sätt än sentida gatunamn. Namngivarna har själva bott vid gatan ifråga. Mäster Samuel var präst i Klara församling, Sibylla en kvinna som hyrde ut rum åt båtfolk, bägge på 1600-talet. Esaias Tegnér har däremot aldrig bott på Tegnérgatan.
Namnen på gatorna har dessutom tilldelats av folk i omgivningen, inte av någon kommunal nämnd eller stadsplanerande myndighet. Men så roligt kunde man naturligtvis inte ha det i längden i byråkrat- och ämbetsmannalandet Sverige! Med det sena 1800-talets nya stadsplaner och organisation storstädades i det traditionsrika namnträsket. Man tog bort mängder av gamla namn som man tyckte lät slafsiga (till exempel Trebackarlånggatan i Stockholm, alltså ’gatan som har tre backar’), och ersatte dem med namn på berömda storsvenskar (som i nyss nämnda Tegnérgatan).
Nu hade också efternamnet blivit det man uppfattade som det riktiga namnet – helt i tidens anda. Efternamnet är ju inte individuellt, utan ett familjenamn, och familjen är idealet i den borgerliga medelklasskultur som kom att odlas under 1800-talet och fram till våra dagar.
Men sedan några årtionden har den borgerliga familjeepoken i Sverige kommit att avlösas av ett nytt ideal: individualismen.
För bara några generationer sedan var individen av underordnad betydelse, släkten, bygden eller nationen stod långt över den enskilda människan. Ännu på 1940-talet kunde man i vårt land diskutera om en människa ägde sin egen kropp – eller om den snarare var att betrakta som statens.
I det nutida Sverige äger inte folk bara sin kropp; den enskilda människan är utgångspunkten för nästan allt. Sverige är kanske det mest utpräglade individualistlandet i världen. Varför? Mycket har det nog att göra med de ekonomiska framgångarna under 1900-talet. Ju bättre man har det, desto mer lönar det sig att vara individualist. Ju sämre man har det, däremot, desto mer beroende av andra blir man såklart. I ett fattigare Sverige hade vi tytt oss mer till släkt och hembygd.
Den nya principen med för- och efternamn har etablerat sig i Sverige under de senaste årtiondena och avspeglar alltså invidualismens princip: det finns bara en Ingmar Bergman. Det är han som hyllas – inte hans familj eller släkt (som han har slängt en massa skit på i ett antal filmer och böcker). Inte heller bara privatpersonen Ingmar, som gick som barn i huset på Dramaten i änden av gatan. Utan individen Ingmar Bergman.
Med namnen Ingmar Bergmans gata och Ingmar Bergmans plats framhäver vi alltså en människas unika sida som det viktiga, inte hennes sammanhang i den omgivande världen eller tiden. Därför kommer vi att döpa gator och platser så här en tid framöver. Åtminstone så länge vi har råd att vara individualister.
