I science fiction blir språket en spegel

När jag inte jobbar med forskning och utbildning om det svenska språket läser jag böcker. Numera ska det helst vara science ­fiction. Och det ska vara sådana berättelser som använder sig av språk och språkvetenskap på ett eller annat sätt. Man kan med andra ord på goda grunder ifrågasätta min förmåga att hålla isär arbete och fritid. Men det finns förstås skäl till att jag beter mig på det här sättet.
Ett skäl är att science fiction som tar sin utgångspunkt i språket utmanar den ganska vanliga idén att den här sortens litteratur måste ta sin utgångspunkt i teknologiska landvinningar. Eller någon annanstans i naturvetenskaperna. Självklart är det kul när det egna ­vetenskapliga intresset får lite utrymme! Och särskilt i ­sammanhang där humaniora inte brukar kunna ta plats. Ett annat skäl är att den som läser kan få syn på hur språk fungerar genom att möta språkvetenskapen i ­fiktionen. Man får syn på hur vi som är människor egentligen bär oss åt med vårt språk genom att utforska hur den som inte är människa bär sig åt. Det främmande blir en spegel som vi kan se oss själva i.

Det helt säkert allra vanligaste sättet att använda sig av språkvetenskapen i science fiction är när författaren använder sig av skillnader i kommunikationssätt och språksystem för att visa på hur olika huvudpersonen (eller läsaren) en främmande civilisation är. Det ser vi i klassiker som Mörkrets vänstra hand (1969) av Ursula K. LeGuin, eller storfilmen Arrival (2016). I de här berättelserna behöver en människa lära sig en helt ­främmande civilisations språk. När de gör det behöver de sätta sig in i andra sätt att tänka – och de blir förändrade av det.
Idén är att språket inte bara styr hur vi tänker, utan också vad vi kan tänka på, kanske till och med vad vi kan uppfatta. Inom språkvetenskapen kallas den här idén för Sapir–Whorf-teorin.
Teorin finns i ett par olika varianter, en stark tolkning och en svag. Den starka versionen ­menar att språket avgör och begränsar hur vi upplever världen. Den svagare versionen menar att språket i någon mån påverkar hur vi upp­fattar vår omvärld. I den starkaste tolkningen avgör ditt språk hur du upplever världen. Om ditt språk saknar ord för något kan du inte uppleva det. Riktigt så stark tolkning gör nästan ingen forskare längre, men däremot finns det experimentella studier som exempelvis visar att svensktalande och spansktalande upp­fattar tid olika. Att de gör det beror på att språken har olika grammatiska konstruktioner för att uttrycka tid.
Den starka tolkningen är en ­tacksam grund för den som vill bygga en ­berättelse om hur mänskligheten möter ­andra civilisationer: först måste vi lära oss det ­främmande språket, sedan måste vi förstå den kultur och den världsbild som talas fram. I en berättelse om det främmande där det också ska bli lite spännande gör man förstås inte något sådant utan att det blir konsekvenser. I Arrival blir huvudpersonen i grunden förändrad av att lära sig en utom­jordisk civilisations språk. Mer än så säger jag inte – jag tänker inte spoila filmen för den som spetsar in sig på filmkväll under helgerna!

Det finns förstås många andra exempel på när språk används i science fiction. Babel-17 (1966) av Samuel R. Delaney använder sig mest av Sapir–Whorf-hypotesen, men berör så många språkvetenskapliga inriktningar att den nästan kan funka som en provkarta över hur det språkvetenskapliga fältet såg ut vid ­mitten av 1960-talet – från den då helt nykläckta samtalsanalytiska metoden med dess noggranna transkriptioner till formell semantik, logik och teorier om människans inneboende språkförmåga. Det finns också klassiker som 1984 (1949) av George Orwell, där ­berättelsen utforskar hur språk kan an­vändas som för­tryckar­medel. Ett liknande tema behandlas i den mer nutida romanen Vox (2018) av Christina Dalcher, där vissa med­borgare blir fråntagna sin möjlighet att göra sin röst hörd. Deras ord ransoneras: om du bara kunde yttra hundra ord om dagen, hur skulle du då använda dem?

Och nu har vi inte ens varit i närheten av hur fiktionen utforskar teknologier för att överbrygga de gränser som språkskillnader drar upp. Universalöversättare, som har varit en del av Star Trek-universumet i snart 60 år, betraktas nog fortfarande som en dröm – men en dröm som inspirerar till teknikutveckling. Den snabba utvecklingen av generativ AI som vi ser just nu beror åtminstone delvis på den inspiration som utvecklare har fått från fiktionen.
Det finns faktiskt hur mycket som helst att läsa, se och upptäcka för den som vill utnyttja långhelgerna för att ta sitt intresse för språk som grund för att utforska science fiction. ­Nästan lika mycket som det finns för den som vill ta sitt intresse för science fiction som grund för att utforska språkvetenskapen!