Gåtorna som inte får svar

”Sara, varför man säger i skolan men på jobbet?”

En preposition, sa min lärare i högstadiet, är ett litet ord som man kan sätta före bänken. På bänken. Under bänken. Ovanför bänken.

Pre:et i preposition betyder förstås ’före’, och hade vi satt våra prepositioner efter huvudorden i stället för före, så hade de hetat postpositioner. Cirkumpositioner placeras runt om (det närmaste vi kommer i svenskan är för … sedan), och om man vill prata om pre-, post- och cirkumpositioner på samma gång kan man säga adpositioner.

Svenskans adpositioner sätter vi i regel före huvudorden, vilket alltså gör dem till prepositioner, men efter det är reglerna luddiga. Mina elever på sfi sliter sitt hår, särskilt om de tror att allt går att direktöversätta från engelska. I en vecka är något annat än in a week. På engelska är man interested in, på svenska intresserad av.

Vissa svar kan de få. Varför i bilen men på bussen? För att publika transportmedel oftare får på och privata i. Varför kär i men arg på? För att positiva känslor får i och negativa på. Andra frågor har inga svar, alternativt svar som har sjunkit djupt ner i språkhistoriens kulturlager.

Inte ens infödda svenskar kan vara säkra på att vara säkra. Ha användning av något, eller för något? Studera på universitetet, eller vid? När jag som barn bodde i Östersund var vi på affärn, i Stockholm var jag plötsligt i affären. Mina svensklärarkompisar vittnar om att många högstadieungdomar genomgående skriver berätta till och nyfiken om, helt utan att någon bett dem.

Och så har vi det där med i skolan och på jobbet.

Min sfi-elev ser på mig med stora ögon och frågar: ”Varför, Sara?” Och jag brukar alltid ha ett svar, men när det gäller prepositioner kan jag bara slå ut med händerna. Förlåt. Det bara är så.

Fler tips om prepositioner finns i Språktidningen 1/2018.