Frid och fred blev mitt svar
Det aktuella fallet gällde en bok av Nina Sadur: Sad – på svenska ’Lustgården’ (2001). I denna utspelar sig en situation där huvudpersonen, Aljosja, en alkoholiserad sjukvårdare som lider av stamning, reflekterar över begreppet miroljubie. Ordet betyder ungefär ’fredsvänlighet’ och är avlett från ordet mir, som i sin tur betyder både ’värld’ och ’fred’. Aljosja börjar leka med begreppen; han återger ordets väg ur djupet genom strupen ut i luften, och trasslar in sig i ett virrigt resonemang där han både plockar isär det förstnämnda ordet och undrar över sin egen plats i det andra, alltså världen, samtidigt som allt omkring honom invaderar hans vodka- och ölmarinerade tankar.
Hans funderingar är kanske inte avgörande för händelseförloppet, och att göra något av det otympliga ordet fredsvänlighet kändes inte bra. Kunde ljudbilden utnyttjas? Ryskans mir och svenskans fred … Vi har ju ordet frid. Det kunde kanske kombineras med fred, såväl ljud som stavelsemängd stämde överens. Resultatet blev som följer: ”Frid och Fred, eller id och ed, jobb, fisk, eller svordom? Vad betyder fridfull egentligen? Varför måste friden vara full? Va? Har jag full frihet att finna frid i mitt hem? Min hemfrid. Vad är jag i allt detta? Full av frid. Blir jag kanske fridlyst? Om jag stör hemfriden blir jag då fredlös utan hem eller bara lös och full?”
Det ena gav det andra, som ofta är fallet när maskineriet går i gång. Sekvensen är knappast omistlig, men jag hade i alla fall roligt. Aljosja övergick sedan till att se på när aerobicstjejerna svettades i tv:n. Jag vände sida och gick mot nya ord.