Formfavoriter
Vem älskar ord som enär och huruvida?
Långt fler än vad åtminstone jag kunde ana.
När Dagens Nyheters kulturredaktion för ett par år sedan lät läsarna rösta om svenska språkets vackraste ord inflöt, inte oväntat, ord som sommarvind, dagsmeja, himmelsblå, hage, sjöbris, klinga, morgonrodnad, solregn och annat som befäster bilden av svenskarna som ett sommartörstande folk med stark naturkänsla. Men här fanns också annorstädes, omsider och understundom - lätt föråldrade formord som i motsats till de fullmatade innehållsorden knappast väcker några synliga poetiska föreställningar.
Och när sedan Lotta Olsson på samma redaktion i våras fick infallet att be läsarna om ord som de ville adoptera - med löfte om att också använda dem - blev hon dränkt inte bara i ord med patina som domvärjo, fatabur och illfänas eller känsloord som hjärtnupen, hugsvala och pillemarisk eller lustiga ord som fnassel, fnops, fnyss och pytteskröfs (det hörs väl att de betyder 'småskräp') eller dialektord som ämlig, pumla ('julgranskula') och i nättras eller anspråksfulla lånord som luguber, hidös och grognera ('grumsa'). Nej, det visade sig att språkbrukarna ömmade också för konjunktioner, prepositioner och adverb som alldenstund, allestädes, annorstädes, alltnog, blott, desslikes, dito, dock, dymedelst, därvidlag, ehuruväl, emedan, emellertid, enkannerligen, ity, evad, jämväl, likväl, oaktat, samt, sedermera, stundom, särdeles, tillfyllest, tillförne, tillika, tillstädes, tveggehanda, tvivelsutan, ty, törhända, understundom, varav, varjehanda, å, änskönt.
Listan kunde till stora delar vara hämtad från en 1960-talshandledning i modernisering av myndigheternas språk.
Ord som dessa varnades det för där: de tyngde texterna och bidrog till överhetstonen. Men just dessa skriftspråkstorra ord omhuldas nu av skaror av ordentusiaster.
Och de har otvivelaktigt en magi, fastän de inte direkt framkallar några inre bilder. Understundom kramas av inte mindre än femton olika läsare. Kanske har ordet sitt stöd hos Albert Engströms rödnäste Herrans tjänare som med spetsglaset i hand yttrar: "Brännvin förekommer aldrig i mitt hus, men understundom tager jag mig en genever."
Dymedelst har odödliggjort rapporten från den legendariske polismästaren Raab i Uppsala angående en "bråkmakare" som "påträffades hängande i kandelabern, utstötande de hemskaste skrän, dymedelst enligt egen uppgift firande sin födelsedag". (Kandelabern är den flerarmade lyktstolpen på Stora torget.) Citatet förekommer i flera varianter, men utan dymedelst hade det knappast blivit bevingat.
Formord och ordformer, faktiskt mer än innehållsord, fungerar som tids- och stilmarkörer. Dagens historiska romaner kan gödsla med hövitsmän, stolts jungfrur, ädla fränka, fryna och spörja och ändå kännas skrivna på modern svenska. En text däremot med pluralformer hos verben, äro, voro, summo, grovo, med långformer som finnes och göres och med konjunktiver som ginge och bleve kan få mången yngre läsare att rygga tillbaka, även om ordförrådet i övrigt är tämligen tidlöst. Och tillstöter dessutom ehuru, enkannerligen, törhända och änskönt kan tidsavståndet kännas oöverstigligt.
När selma lagerlöf år 1933 på nytt gav ut sitt lilla psykologiska mästerverk, novellen Dunungen från 1894, moderniserade hon just ordformer och formord: verben fick singularformer i dialogen som därmed lät naturligare, finnes och tyckes blev finns och tycks, bedja blev be. Dessutom bytte hon ut ej mot inte, ty mot för, då mot när, ehuru mot fastän, blott mot bara. Men onkel och schäskärra och spännhalsduk och bergsrådinnan och annat som hör det skildrade 1840-talet till lämnar hon orörda. Hon gav sig på rätt del av språket när hon ville minska tidsavståndet till läsarna.
Utdöda är de lätt antikverade formorden ändå inte. De lever ett liv i en särskild näringslösning, nämligen kåserier och krönikor, där de i mötet med dagens ordförråd skapar avsiktliga stilbrott. Olle Josephson belyste greppet i sin artikel i Språktidningen 4/09, där han presenterade en manual för att skriva krönikor av standardkaraktär: "Blanda högt och lågt, fackspråk och slangartat vardagsspråk. Ord som varav, rimligtvis och enkannerligen kan samsas med sån, faktiskt och stajlad. [] Den här blandningen ger den lätt ironiska distans som signalerar visdom."
Risk finns ändå att greppet blir manér. Å andra sidan tycks vi inte vilja mista de här orden, det bekräftar vittnesbörden från dem som står upp till deras försvar. De har dessutom lovat att använda dem. Minst tio gånger i vardagligt tal innan året är till ända.
