Ett hållbart hopp

Någon gång i mitten av 1900-talet började adjektivet resilient och substantivet resiliens användas i medicinskt språk med betydelser som ’elastisk’ respektive ’eftergivlighet, elasticitet; egenskapen att kunna återta tidigare form’.

Under 1990-talet blev de här engelska lånorden vanliga i svenskan i texter om psykologi och miljö. Då fick de betydelser som ’hållbar, uthållig; förnybar, miljövänlig; motståndskraftig, som kan komma igen och återhämta sig’ respektive ’motståndskraft, återhämtningskraft; förmåga att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas; buffert’.

Resilient kan föras tillbaka till latinets resiliens, med genitivformen resilientis, som är presens particip av resilire, ’hoppa, springa, studsa tillbaka’, av förstavelsen re-, ’åter, tillbaka’, och salire, ’hoppa, skutta, spritta’.

Bland ordsläktingar kan nämnas insultera, ’förolämpa, håna’, resultera, saltomortal. Här finns även sautera, ’hastigt bryna’, av franska sauter, ’hoppa; bryna, fräsa upp’, av latinets saltare, ’dansa’, till salire, ’hoppa, skutta’ – enligt Svenska Akademiens ordbok ”med tanke på köttbitar som skakas och fås att hoppa på stekjärnet”.

Apropå saltare må som slutkläm dammas av ett bevingat ord av Cicero: ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit” – ’Ty så gott som ingen dansar nykter, om han inte möjligen är galen’.

Bo Bergman är medarbetare på Sydsvenskan och författare.