E och Ä

Stockholmskans kännetecken framför andra - att man blandar ihop e och ä - kommer snart att vara historia. Det tillhör i dag bara språket hos den äldre generationens huvudstadsbor att säga lesa och eta; bland unga vuxna är det ovanligt, bland barn och ungdomar existerar det knappast.

Stockholmarna har därmed gett upp den kamp som akademiledamoten Verner von Heidenstam och andra författare förde runt förra sekelskiftet, nämligen att få dessa uttal accepterade som god rikssvenska. Heidenstam rimmade gärna bäva med leva och menade att alla bredare ä-uttal var bonniga och obildade.

Vi uppfattar det nu som tämligen självklart att man skiljer på e och ä. Men det kunde faktiskt ha blivit så att Heidenstams e-uttal spritt sig också till resten av landet, och när det gäller de korta varianterna av dessa vokaler har rikssvenskan helt vikt sig för stockholmskan. Att vi i rikssvenskan inte längre skiljer på hämma och hemma i uttalet, som vi gjorde förr, är en eftergift åt stockholmskan.

När vi talar om e och ä, finns det språkhistoriskt flera olika "källor" till dessa ljud. Till exempel heter dagens svenska ord leva på runsvenska liva, medan sten kommer av stein. Vokaler, som från början hade olika uttal, har alltså sammanfallit redan tidigare i vår historia. Det är en naturlig utveckling, som har mängder av paralleller i språkhistorien.

En grundläggande skillnad mellan svearnas och götarnas dialekter i fornsvenskan tycks ha legat just i vilka av de här vokalerna (som för oss motsvaras av e och ä) som sammanföll med vilka. Att rikssvenskan nu har leva (med e) bygger på götisk dialekt. Hade rikssvenskan i stället grundats på sveamål hade vi nog snarare skrivit läva. Men svenskan bygger i högre grad än vad många tror just på götamålen, kanske framför allt den medeltida östgötska dialekten.

Nåväl, Stockholm - och stockholmskan - växte fram i ett område där fördelningen av e- och ä-ljuden såg rätt annorlunda ut än i dag. Stockholmare på 1600-talet skrev till exempel läva (leva) och vätta (veta), och det har sin grund i uppsvensk dialekt. Man blandande inte ihop e och ä helt, men hade en rätt egen fördelning mellan deras motsvarigheter.

När det stockholmska sammanfallet mellan e och ä egentligen ägde rum har varit föremål för en del debatt. De så kallade Stockholmsrimmen, som tydligt visar att e och ä lät lika, börjar bli vanliga först i början av 1800-talet.

Tittar man på andra rim och felstavningar tycks sammanfallet vara på gång i stockholmskan redan kring 1700; det finns tillräckligt många rim och felstavningar för att de ska kunna avfärdas som tillfälligheter. Det som sedan hände i början av 1800-talet var att folk började flytta in till Stockholm och språkblandningen ökade. För dem som kom från platser utanför Mälardalen var det hopplöst svårt att lära sig det stockholmsk-svealändska systemet, varpå den tendens till sammanfall som redan fanns blev det enklaste och vägledande alternativet.

Samma sak hände i alla de städer som låg inom det gamla sveadialektområdet. Uppsala, Norrtälje, Enköping, Vaxholm, Södertälje, Strängnäs, Mariefred och Trosa har alla sammanfall mellan e och ä i genuint stadsmål. Och runt sekelskiftet 1900 var debatten i full gång: vilket uttal var det mest korrekta? "Storstockholms" eller resten av landets? Utgången var inte given. Ännu på 1930- och 40-talen kunde man höra det typiskt stockholmska sammanfallet också bland skådespelare från andra delar av landet, även mellan långt e och ä.

Varför blev det då som det blev? Varför skiljer jag - och de flesta andra - i standardsvenskan mellan räv och rev, men inte mellan rätt och rett? Gjorde stockholmskan upp med resten av landet? Satt några språkprofessorer vid ett förhandlingsbord och bjöd: Om vi får behålla sammanfallet i de korta vokalerna, så skärper vi oss och skiljer på långt e och ä.

Nej, knappast! Det handlar nog i grunden om vad stockholmare, och andra uppsvenskar, har klarat av när det gäller anpassningen till standardspråket. Skillnaden mellan långt e och ä har man lyckats med, medan den korta distinktionen varit svårare. Här har man inte heller haft samma hjälp av skriften. Kort ä skrivs ofta med e (fem, berg, den med flera) av historiska skäl, så även i många lånord. Stockholmarna har därmed inte klarat att "korrigera" sitt korta sammanfall, och det korta ä-ljudet har följaktligen blivit associerat med landsorten. På så sätt har till exempel hej hörts alltmer i högstatussammanhang, medan häj fått en alltmer provinsiell prägel.

I språkhistorien står impulser till språkliga förändringar alltid i en viss motsättning till vad varje språkbrukare klarar av och känner sig motiverad till. När det gäller uttalet av e och ä blev det i svenskan som i så många andra sammanhang - en kompromiss.