Don Juans svenska resa slutade med Dyng-Johan
”Vad är det för sort?” frågade min mormor potatisförsäljaren på torget i Södertälje, där Sörmlandsbönderna sålde sina produkter. (Det här var långt före det fina konceptet Bondens marknad.)
”Magnus bror min”, muttrade potatismannen.
Att potatis kunde ha namn var redan i sig konstigt, tyckte det medföljande barnet, och inte mindre konstigt var dessutom själva namnet. Att heta ”bror min”! När de inhandlade knölarna sedan serverades till middagen väckte detta – förvisso på den lantlige försäljarens bekostnad – viss munterhet hos de vuxna. För min barnsliga del lät dock deras Magnum bonum ännu obegripligare.
I dag är svenska potatisodlare utbildade i växtlära och ekologi, allt möjligt nyttigt och vetenskapligt, och nya sorter med exotiska namn på skyltar och förpackningar når ständigt torg och grönsakshallar. Magnum bonum utgör inte något problem.
men går man lite längre tillbaka i tiden är det inte det skrivna ordet som gäller, utan det talade. Och ord som går från mun till mun utan att genomskådas, tolkas då till något begripligt eller åtminstone uttalbart – om älskogs förvandling till älgskog skrev Per Ledin i Språktidningen 5/13.
Särskilt utsatta för förvandlingar är namn, i synnerhet sådana på främmande språk, i alla fall om de hamnar i allmänspråket. (Personnamn som blivit benämningar på storheter och enheter, som Fahrenheit och Kelvin, är det inte fråga om här.)
Att uttala den engelska namnformen Timothy var nog närmast en omöjlighet för lantmän i Norden på 1700-talet. Men en i övrigt okänd person i Maryland, Timothy Hanson, som uppenbarligen framgångsrikt odlade ett fodergräs, gjorde namnet bekant på den här sidan av Atlanten. Timothy (grass) blev på svenska timotej.
Men arten fanns faktiskt redan dessförinnan i vårt land, fast mera obemärkt.
Timotej är väl den enda grässort som asfaltsfolk kan identifiera, dels för att man möter den på sommarbilder med smultronstrån, dels för det lustiga namnet. ”Klöver och timotej, kliv över och kom till mej” var en pedagogisk ramsa som vuxna lärde en när man traskade förbi en klövervall. Det äldre svenska ängskampe lånar sig inte lika lätt till vardagspoesi.
Trycket i uttalet av timotej har i svenskan förskjutits till sista stavelsen, och detsamma har hänt med försvenskningen makadam, av namnet MacAdam. Skotten John MacAdams uppfinning, en vägbeläggning bestående av sten som krossats till några centimeters storlek, blev ett lyft för de usla vägarna i England i början av 1800-talet, och snart för hela Europa.
Pengar finns det många omskrivningar för från olika språkliga områden: bagis, sjaber, pluringar, stålar. En av de ståtligare är lusidorer, som inte alls har att göra med poeten Lasse Johansson med tillnamnet Lucidor (ett vanligt namn i genren ”herdedikt”) utan går tillbaka på det värdebeständiga franska guldmyntet louis d’or. Mynten bar bilden av franska kungarna Louis, alltifrån Ludvig XIII år 1640 och ända fram till franska revolutionen.
Grobian är en skämtsam latinisering, grobianus, av tyskans grob, ’grov’. Sådant bruk av latinet var vanligt i studentjargongen i humanismen under renässansen, och på svensk botten dyker grobianen upp redan på 1500-talet. Men ordet har också senare knutits till personnamnet Jan (på samma sätt som de nu bortglömda dumrian, dummerjan, som ersatts av dummerjöns).
Den Jan det är fråga om är Karl XI:s starke man Johan (Jan) Gyllenstierna. ”Det svenska skicket närmade sig vid den tiden en förening av grandezza och plumphet, en förening som fann sin kanske högst skinande representant i den snillrike Jan Gyllenstiernas storslagna och groteska figur”, för att tala med Karlfeldt. Grovhuggen och ointresserad av fina maner omtalades denne Gyllenstierna som Grov-Jan eller, med den tyska formen, Grob-Jan. (Babianer, däremot, har inget med grobianer att göra, även om de förenas i det bristande intresset för finare uppförande. Orden är helt obesläktade.)
Ett visst mått av beundran inför styrka och gåpåighet möter man i Napoleon Bonaparts svenska tillnamn Dundrapart. Napoleons kanoner mullrade genom Europa, så omvandlingen låg nära till hands. Namnet fick spridning genom F.A. Dahlgrens sång- och lustspel Värmlänningarna från 1845, där rollfiguren Löpar-Nisse står för det folkligaste inslaget när han på Värmlandsmål skroderar om sina möten med kejsaren: ”Dä va på den tia när Napolian Dundrapart levde å regera.”
Smädligast av alla förvanskade namnformer är nog ändå Dyng-Johan, om en rustik pigtjusare. Kan användas om såväl drängar som godsägare. Det ingick i min potatishandlande mormoders vokabulär. Ursprunget är Don Juan.
