Det klassiska arvet levde upp i Expressen

När jag började läsa grekiska och latin kring 1960 rådde det en viss syrebrist på universitetets avdelning för dessa ämnen. Kunniga experter fanns visserligen till hands och dem kunde man lära sig mycket av. Men utblickar? Mot dagens värld och större sammanhang? Idéer om vad det hela egentligen tjänade till? Jag måste bekänna att det kändes instängt.

Ett ljus i mörkret blev för mig Ivar Harrie. Ett starkt lysande bloss! Delvis är det nog hans förtjänst att jag försökte mig som översättare. Här fann jag en människa som hade ett levande förhållande till antiken och samtidigt kunde tillämpa sina insikter i sin samtids kulturdebatt, genom översättningar som gjorde de antika texterna påtagligt levande och genom artiklar där han samtalade med forntidens gestalter. Harrie var vid den här tiden chefredaktör för Expressen, det hade han varit sedan tidningens start vid krigsslutet. Bakom sig hade han grundliga akademiska studier i antika ämnen, som han också hade behandlat i essäform, men han hade också en stor produktion som kritiker, essäist och journalist i moderna litterära och politiska ämnen. Han var alltså en antikvetare som ständigt höll det klassiska arvet levande och samtidigt deltog med liv och lust i sin egen tids kultur- och idédebatt. För mig blev han där­igenom ett ideal som sporrade mig att fortsätta.

Som översättare blev Ivar Harrie (1899–1973) en av de allra främsta i sin generation. Redan på 1920-talet­ översatte han valda delar av Plutarchos biografier över berömda greker och romare. Sällan har en grekisk prosaförfattare fått så naturligt verserade och valörrika tonfall på svenska. Harrie översatte gärna för teatern (och verkade själv som teaterkritiker under lång tid), och när Menandros komedi Fy för den sure (från 317 f.Kr.) grävdes fram ur Egyptens sand och publicerades i slutet av 1950-talet var han snabbt ute med en spänstig översättning som håller än i dag:

Så ta mig Dionysios – gudar finns!
Du, gubbtjyv, unnade oss inte ens
att låna gryta till vår gudstjänst. Nu
inser du nog att det var helgerån.
Drick ut därnere vattnet i din brunn
så du kan vägra sen vägfarande
ens att få dricka! Kära nymfer, tack
för att ni straffade den uslingen!

Tillsammans med Hjalmar Gullberg gjorde Harrie tidigt också genialt spexiga tolkningar av Aristofanes komedier Fåglarna och Lysistrate som gjorde succé på teatern. Han skrev en gång att ”Det är nu mycket, mycket svårt att översätta från franska till svenska så att det låter otvunget”, men inte desto mindre gav han sig på något av det allra svåraste i den vägen och tolkade franskklassisk dramatik (Racine, Corneille) och återgav La Fontaines fabler i kvicka, ja just otvungna vändningar. Han försvenskade­ spanska klassiker som Calderón och Lope de Vega och gjorde i sjuttiårsåldern en egen tolkning av Lukasevangeliet från grekiska.

Särskilt vill jag ändå framhålla Harries bok Poeten Horatius (1936). Här går Harrie igenom den romerska diktarens hela produktion och förser sin framställning med en lång rad översättningar. Tolkaren visar upp hela sitt register, från ledigt flytande hexameter – ”Dikt är som målade tavlor. En del skall man granska på närhåll / för att bli gripen helt, medan andra verka på avstånd. / En kräver dämpad belysning, en annan i klaraste dager / träder för domaren fram och fruktar icke hans skarpblick” – till svåra poetiska versmått:

Frosten smälter vart år för västan.
Vårarnas död blir sommarn, och
sommarn förgår, då kung Höst töm-
mer ut sitt ymnighetshorn. Sedan
vänta dimma och vinter och död.

”Mycket, mycket svårt” är det alltid, men Harrie visade på ett glänsande sätt att det är mödan värt att försöka. Sådana förebildliga brobyggare behöver vi.