Därför surrar stekaren som fiskaren från Smögen

Under sommaren inar det i öronen på semestrande svenskar. Oftast beror det på envetna myggor som förpestar såväl grillkvällar som nattsömn. Men ljudet kan också höras av den som vistas på någon populär västkustsk badort, till exempel Smögen. Där är inte myggplågan särskilt stor, men det inar ändå i luften. Det är de spetsigt surrande bohuslänska i- och y-ljuden som far omkring bland kobbar och skär. Har du riktig (o)tur kanske dessutom en koloni stekare från ostkusten häckar i någon vräkig farkost vid bryggan. Då blir det surrande i stereo, för det här är ett dialektdrag som även kännetecknar bättre bemedlade stockholmare, företrädesvis från Lidingö och Öfre Östermalm.

Men varför delar räkfiskarna på Smögen och Hummeråkarna från Stockholm detta vokalljud? Det kan väl knappast hänga ihop med ett gemensamt intresse för skaldjur?

En populär teori är att det var föregångarna till dagens semestrande huvudstadsbor som införde det surrande i-ljudet på hemmaplan. I början av 1900-talet blev det à la mode för stadsbor att ägna sig åt friluftsliv och havsbad. Väskusten blev ett hett resmål, och välbärgade stockholmare kom farande med fyllda börsar och stolliga idéer om hur man bäst firade semester. Många Stockholmsbarn tillbringade sina somrar i Bohuslän, och med tanke på hur lätt barn tillägnar sig språk, hann de utan vidare lägga sig till med en ny dialekt på ett par månader. Normalt försvinner en sommarlovsdialekt efter någon vecka in på höstterminen, men om nu en hel hoper barn kom tillbaka till Östermalm med ett bohuslänskt i-ljud, så hade de ju något gemensamt. Den här lilla resten av dialekt blev en statusmarkör, som berättade att man hade haft råd att fira sommarlov på någon fashionabel badort på västkusten.

I de äldsta inspelningar som finns bevarade av östermalmare är i-andet inte alls framträdande, så fenomenet kan inte vara mycket äldre än hundra år – ungefär lika gammalt som stadsdelsnamnet självt. Fram till slutet av 1800-talet hette dagens Östermalm Ladugårdslandet, och var en sliten och fattig stadsdel. Namnet ändrades när man byggde nytt och ville locka en mer välsituerad grupp. En dialektal statusmarkör av det här slaget kunde kanske bidra till att skikta hierarkierna i den nya stadsdelen mellan det fina folket och det ännu finare.

Det surrande i-ljudet brukar pekas ut som det främsta kännetecknet för typisk Östermalmsdialekt – ett tacksamt drag att överdriva när man vill parodiera en dryg och snobbig huvudstadsbo. Men varför plockade finfolket upp just detta dialektdrag ur bohuslänskan? Varför inte den rest från dansk ljudlära som man kan spåra i ord som gab, ’gap’, båd, ’båt’, och räger, ’räkor’, där p, t och k alltså uttalas som b, d och g? Det här kallas förmjukning, och när danskarna mjukade upp dessa konsonanter tillhörde Bohuslän Danmark, alltså före 1600-talets mitt. Hos en del äldre bohuslänningar kan man också höra gamla pluralformer som var vanliga i skriven svenska fram till för cirka hundra år sedan. Ord som slutar på -ar i plural böjs -arne i bestämd form, så att båtarna blir båtarne. Varför anammade inte sommargästerna detta i sitt talspråk? Ja, det vete fåglarne.

Att bohuslänningarna behållit dessa ålderdomliga dialektdrag är däremot inte konstigt. Det är ett känt fenomen att samhällen som invaderas av turister snarast förstärker sin dialekt och kultur, tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig. Turismen innebär ett ekonomiskt uppsving, men den är också ett hot mot bygdens identitet och förutsättningar för åretruntliv – allt från kaptensvillor till sjöbodar köps upp av penningstarka sommargäster. Och om turisterna till på köpet lägger beslag på ens vokalljud så får man väl markera sin egenart och förankring i bygden genom att räkna släktled och närmast överdriva den genuina dialekten. Ursprung och tillhörighet kan badgästernas pengar aldrig köpa.

Men badgästteorin som förklaring till Lidingö-i:ets ursprung måste kanske ändå tas med en nypa salt. Det surrar ju på fler ställen i landet än i Bohuslän och på Östermalm. Ljudet kan även höras i Närke, där orten Viby till och med fått ge namn åt fenomenet. Och Viby-i förekommer till exempel i delar av Medelpad, Småland, Hälsingland och Göteborg. Men där betraktas det inte som en statusmarkör. Örebros revykung Peter Flack låter knappast sin välkände scenfigur Hjalmar bre på med Viby-i:n för att få honom att framstå som en världsvan snobb.

Är allt kanske bara en tillfällighet? Det här vokalljudet lär surra omkring lite slumpartat i många av världens språk, så det kanske inte är det minsta märkligt att det dyker upp här och var även i de svenska dialekterna.

En sak kan vi dock vara säkra på: samma dialektdrag kan uppfattas på helt olika sätt, beroende på var och vem som talar.

Fredrik Lindström är programledare och språkvetare.