Då är det dags för en lektion om ordet då

Här är en enkel ordväxling som förmodligen förekommer varje dag i detta land:
– Du då?
– Ja, jag med.
Ändå kan den ta år att bemästra för den som lär sig svenska i vuxen ålder. I de fem orden ryms så mycket idiomatik (vilket kan definieras ungefär som ”sådant som är karaktäristiskt för ett visst språk och svårt att direktöversätta”) att den är som nektar för den idiomatiskt ­intresserade!

I den första repliken är det då som ­smakar mest. Det lilla ordet har en mängd olika användningsområden: Det kan referera till tid i meningar som då är vi inte hemma, eller till situation som i meningen då skiter jag i alltihop. Det kan betyda ’eftersom’ i meningar som då ingen svarat på mitt mejl om gratis gurka ­kommer jag att äta allihop själv, och det kan betyda ’förr’ i formuleringen nu och då. Det kan betyda ­nästan ingenting, som i ja, jag är då brudens moster eller i utrop som oj då, och det kan förstärka ett frågeord: Hur då? Det kan syfta på någon följaktlighet som i kom då eller okej då, och det kan verka försäkrande, som i jag har då aldrig hört på maken.
Men i det här fallet används vårt då för att markera att samma fråga som redan ställts till någon annan också gäller nästa tillfrågade person. Vad heter du? Oscar. Okej, och du då? Urban.

Om den som studerar svenska inte lär sig att det just är ordet då som ska användas här, är det svårt att lista ut det. Vanligast är kanske att man i stället säger ”och du?”, vilket man (direkt­översatt) gör i många språk. Jag har hört engelsktalande fråga ”vad om du?”, som engelskans what about you?, och av någon anledning även ”vad med du?”

Och med de varierande och ibland något vaga användningarna av ordet då, är det kanske inte så konstigt att det tar ett tag tills den svenskstuderande kommer till ett ”du då?”. Men när konstruktionen väl landar, har man nytta av den! Vill du ha en köttbulle? Nähä, en kaka då? Ska vi spela padel på lördag? Jaså inte, på söndag då? Man glider runt med sin nyvunna idiomatik – tills dagen kommer då man själv ska besvara frågan. Kan du på måndag? Ja. Toppen, och du då?
Då är det lätt hänt, för den som inte marinerats i svensk idiomatik, att svaret blir ”ja, jag också”. Men nu kommer vi till ytterligare en puckel i den pist som är svenska som andraspråk: ordet också byts med fördel ibland ut mot med. Det gäller inte där också är placerat mitt i meningen: Martina vill också ha en elbil kan inte bytas ut mot Martina vill med ha en elbil (åtminstone inte utan att föranleda en utryckning av språkpolisen). I meningar där också kommer sist i meningen fungerar det lite bättre, även om det låter talspråkligt: Ibrahim vill ha en elbil och det vill Martina med.
Men meningarna där med verkligen får glänsa är de ofullständiga meningarna där det, tack vare att det nämnts tidigare, inte nämns vad man syftar på.
– Jag älskar dinosaurier.
– Jag med!

Det fungerar också att säga ”det gör jag med” – en typ av kortsvar, där man refererar till men inte benämner dinosaurierna. Om man däremot benämner dem blir det genast konstigt i våra finkalibrerade språköron: Jag älskar dinosaurier med är svårtolkat, och jag älskar med dinosaurier låter både ekivokt och anakronistiskt.
”Är det fel att säga jag också?” frågar andraspråkstalaren när jag kommit så här långt. Det verkar himla krångligt, tycker hon, att behöva fundera på huruvida man benämner det man refererar till för att ta ett beslut i valet mellan också och med.
Jag svarar att det inte är fel. Folk kan, utan att dra ilska över sig, säga:
– Och du?
– Ja, jag också.
Men då blir det ingen nektar.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.