Augustvinnarens skenbara enkelhet
Prisbelönade romanen Kungen av Nostratien präglas av vardagsspråkets exakthet, skriver Olle Josephson.
Augustprisvinnande Tony Samuelssons Kungen av Nostratien handlar mycket om språk. John Forman, romanens jag-berättare, är en föga framgångsrik proletärförfattare. Göran Frid är internationell succéförfattare, älskad av kritik och publik.
Men det sista manuset Göran lämnar till sitt förlag har stora luckor. Sedan drabbas han av en konstig sjukdom och kan inte prata, än mindre skriva. John kallas in för att spökskriva det som saknas. Omkring detta uppdrag kretsar handlingen.
Både John och Göran tänker mycket på språk. Johns förebild är Ivar Lo-Johansson, som han känt som barn: ”Att bli som han kunde jag inte, men att leva ett liv i sanning, i samklang med språket och massorna, det var där någonstans jag såg mig. […] Så jag gav upp allt, kapade alla reträttvägar för att hitta fram till idéerna och det gömda språket.”
Görans språkliga ledstjärna är inte Ivar Lo utan folksmaken. Det är ett luddigt begrepp ”men det handlade nog om stil”. John misstänker att det är en stil som präglas av språkets kontaktskapande funktion. John tänker sig att han också borde utveckla folksmaksstilen.
Men Görans språkideal går längre än så. Han ska hitta det perfekta språket, det som är ett med verkligheten. I sitt språklösa sjukdomstillstånd talar han i långa obegripliga haranger. Han vill tro – och får nästan omgivningen att tro – att åtminstone en del av sluddrandet är nostratiska. Nostratiska är inte författarens uppfinning i romanen, utan en beteckning språkhistoriker hittat på för ett förmodat urspråk. Det skulle ha talats för mer än tiotusen år sedan och vara ursprunget till stora språkfamiljer som indoeuropeiska, semitiska, mongoliska och flera andra. (Teorin är minst sagt omtvistad.)
Romanen slutar nog med att både John och Göran ger upp sin omöjliga jakt på det perfekta språkliga uttrycket. Och det är förlösande för dom båda.
Så Kungen av Nostratien är inte författad på nostratiska och följer kanske inte ens ”folksmaken”. Utan hur ser det ut?
Tony Samuelssons romanspråk präglas av lugn och självklarhet, skulle jag säga. Det är inte ett språk som sticker ut; utan åthävor berättas precist och konkret vad som händer. Dialogen fyller kanske hälften av sidorna. Den är realistisk, med långa replikskiften där många yttranden är korta talspråksmeningar som ”Varför det?”, ”Ingen aning”, ”Kanske det” och ”Träffa vilka?”.
I relationen är meningarna i genomsnitt ungefär femton ord långa, vilket varken är långt eller kort. Dom innehåller rätt ofta ett par huvudsatser och någon bisats av enkelt slag. Satserna är alltså ganska korta. Extra långa meningar kan förekomma, liksom extrakorta eller ofullständiga meningar, men dom bygger inte hela stycken. Ordförrådet hämtas ur vardagsspråket och är rikt, exakt och konkret. Bildspråk och liknelser utnyttjas mycket sparsamt.
”Det är precisa iakttagelser med relativt ovanliga ord”
Ett litet stilprov – John tittar in på sin mammas frisersalong i Stockholmsförorten Hökarängen, där hon just har en stamkund:
”Jag lyssnade på mamma och Henning, hans lite ömkliga huvud tycktes vara fäst på skynket som täckte resten av kroppen. Mammas fingrar snuddade vid hans öron, hon rörde vid skulten, vinklade skallen då och då med ett bestämt men varsamt tryck. Jag frågade Henning om han bodde kvar på Tobaksvägen.”
Det är precisa iakttagelser med relativt ovanliga ord: ömkliga, snuddade, skulten, varsamt. Men inget är konstigt eller långsökt.
Det är knappast Görans folksmakssvenska. John återger inledningen i Görans ofullbordade manus. Efter tio rader uppträder en stilfigur: ”Om jag inte hade varit törstig och tackat ja? Om han inte hade lutat sig fram mellan sätena och sagt: – Ja tack, snälla tant.” Att på det viset vända sig till läsaren med två parallelliserade retoriska frågor är kanske folksmak. Men det är en stilistisk extravagans som inte hör hemma i Johns eget berättande.
John nämner också flera gånger att Göran har gott om raka sexscener där alla dom vanligaste fula orden används flitigt. John skriver likadant på ett ställe om ett samlag med sin tjej. Snarast är det en passage som avviker från resten av romanen. Möjligen kan det läsas som att något för tillfället inte riktigt funkar i förhållandet.
Men har John förebilden Ivar Los språk? Ja och nej. Ivar Lo använder inte lika mycket dialog som John (eller Tony Samuelsson). Han har ibland också en speciell uppräkningsstil som inte är Johns. På ett ställe ger John en god karaktäristik: ”Han skrev som en stammare. Man vet aldrig riktigt vad som ska komma härnäst.”
Annars är likheterna med Ivar Lo stora: den skenbara – men ack så svåra! – enkelheten, språket utan åthävor, utan flirt i läsartilltalet, tilltron till vardagsspråkets exakthet. Det är inte det definitiva, perfekta språket. Men det är ett litteraturspråk i en svensk tradition som räcker långt.
Augustprisvinnande Tony Samuelssons Kungen av Nostratien handlar mycket om språk. John Forman, romanens jag-berättare, är en föga framgångsrik proletärförfattare. Göran Frid är internationell succéförfattare, älskad av kritik och publik.
Men det sista manuset Göran lämnar till sitt förlag har stora luckor. Sedan drabbas han av en konstig sjukdom och kan inte prata, än mindre skriva. John kallas in för att spökskriva det som saknas. Omkring detta uppdrag kretsar handlingen.
Både John och Göran tänker mycket på språk. Johns förebild är Ivar Lo-Johansson, som han känt som barn: ”Att bli som han kunde jag inte, men att leva ett liv i sanning, i samklang med språket och massorna, det var där någonstans jag såg mig. […] Så jag gav upp allt, kapade alla reträttvägar för att hitta fram till idéerna och det gömda språket.”
Görans språkliga ledstjärna är inte Ivar Lo utan folksmaken. Det är ett luddigt begrepp ”men det handlade nog om stil”. John misstänker att det är en stil som präglas av språkets kontaktskapande funktion. John tänker sig att han också borde utveckla folksmaksstilen.
Men Görans språkideal går längre än så. Han ska hitta det perfekta språket, det som är ett med verkligheten. I sitt språklösa sjukdomstillstånd talar han i långa obegripliga haranger. Han vill tro – och får nästan omgivningen att tro – att åtminstone en del av sluddrandet är nostratiska. Nostratiska är inte författarens uppfinning i romanen, utan en beteckning språkhistoriker hittat på för ett förmodat urspråk. Det skulle ha talats för mer än tiotusen år sedan och vara ursprunget till stora språkfamiljer som indoeuropeiska, semitiska, mongoliska och flera andra. (Teorin är minst sagt omtvistad.)
Romanen slutar nog med att både John och Göran ger upp sin omöjliga jakt på det perfekta språkliga uttrycket. Och det är förlösande för dom båda.
Så Kungen av Nostratien är inte författad på nostratiska och följer kanske inte ens ”folksmaken”. Utan hur ser det ut?
Tony Samuelssons romanspråk präglas av lugn och självklarhet, skulle jag säga. Det är inte ett språk som sticker ut; utan åthävor berättas precist och konkret vad som händer. Dialogen fyller kanske hälften av sidorna. Den är realistisk, med långa replikskiften där många yttranden är korta talspråksmeningar som ”Varför det?”, ”Ingen aning”, ”Kanske det” och ”Träffa vilka?”.
I relationen är meningarna i genomsnitt ungefär femton ord långa, vilket varken är långt eller kort. Dom innehåller rätt ofta ett par huvudsatser och någon bisats av enkelt slag. Satserna är alltså ganska korta. Extra långa meningar kan förekomma, liksom extrakorta eller ofullständiga meningar, men dom bygger inte hela stycken. Ordförrådet hämtas ur vardagsspråket och är rikt, exakt och konkret. Bildspråk och liknelser utnyttjas mycket sparsamt.
”Det är precisa iakttagelser med relativt ovanliga ord”
Ett litet stilprov – John tittar in på sin mammas frisersalong i Stockholmsförorten Hökarängen, där hon just har en stamkund:
”Jag lyssnade på mamma och Henning, hans lite ömkliga huvud tycktes vara fäst på skynket som täckte resten av kroppen. Mammas fingrar snuddade vid hans öron, hon rörde vid skulten, vinklade skallen då och då med ett bestämt men varsamt tryck. Jag frågade Henning om han bodde kvar på Tobaksvägen.”
Det är precisa iakttagelser med relativt ovanliga ord: ömkliga, snuddade, skulten, varsamt. Men inget är konstigt eller långsökt.
Det är knappast Görans folksmakssvenska. John återger inledningen i Görans ofullbordade manus. Efter tio rader uppträder en stilfigur: ”Om jag inte hade varit törstig och tackat ja? Om han inte hade lutat sig fram mellan sätena och sagt: – Ja tack, snälla tant.” Att på det viset vända sig till läsaren med två parallelliserade retoriska frågor är kanske folksmak. Men det är en stilistisk extravagans som inte hör hemma i Johns eget berättande.
John nämner också flera gånger att Göran har gott om raka sexscener där alla dom vanligaste fula orden används flitigt. John skriver likadant på ett ställe om ett samlag med sin tjej. Snarast är det en passage som avviker från resten av romanen. Möjligen kan det läsas som att något för tillfället inte riktigt funkar i förhållandet.
Men har John förebilden Ivar Los språk? Ja och nej. Ivar Lo använder inte lika mycket dialog som John (eller Tony Samuelsson). Han har ibland också en speciell uppräkningsstil som inte är Johns. På ett ställe ger John en god karaktäristik: ”Han skrev som en stammare. Man vet aldrig riktigt vad som ska komma härnäst.”
Annars är likheterna med Ivar Lo stora: den skenbara – men ack så svåra! – enkelheten, språket utan åthävor, utan flirt i läsartilltalet, tilltron till vardagsspråkets exakthet. Det är inte det definitiva, perfekta språket. Men det är ett litteraturspråk i en svensk tradition som räcker långt.
